Recension
Little Al Thomas featuring The Deep Down Fools
Not My Warden
(Blues Boulevard/Helan-BAM)

Hans debutalbum släpptes 1999, när Al Thomas var 69 år. Han var då en veteran som uppträtt på Chicagos bluesklubbar sedan femtiotalet. Han växte upp på legendariska Maxwell Street; en gata som efter andra världskriget myllrade av bluesstinna gatumusikanter. Unge Thomas sjöng gospel i en lokal Baptistkyrka och studerade blues via skivor av Tampa Red, Lonnie Johnson och John Lee ”Sonny Boy” Williamson. På dagarna jobbade han som stålarbetare och om kvällarna spelade han på de lokala klubbarna. Kort i rocken som han var kom snart artistnamnet ”Little Al Thomas” som ett brev på posten. Runt 1960 var han så pass duktig att han fick öppna för självaste Bobby ”Blue” Bland.

På sextio- och sjuttiotalen uppträdde Thomas mest med Lacy Gibson, en gitarrist som, vid sidan av sin solokarriär, spelat ihop med bluesmän som Willie Mabon och Billy ”The Kid” Emerson. Men något album blev det alltså inte förrän med 1999 års ”South Side Story”. Albumet spelades in live i studion under en enda kväll och fick snart en klassikerstämpel (”instant classic” enligt skivbolaget). Året efter släpptes en liveinspelning från Schweiz och nu, tio år senare, är det så dags för studioalbum nr 2.

Centralfigur i nya kompbandet The Deep Down Fools är stilfulla gitarristen och producenten John Edelmann, en man med artister som Hubert Sumlin, Pinetop Perkins på sitt CV och som också spelade på Thomas tidigare studioalbum. Men resten av bandet vet också hur man får en handfull ackord att skaka liv i höfterna. Rob Waters med sin gungande Hammond B3, trummisen Marty Binder, som vet att ”häng” är nyckeln till ”sväng” och Eddie Galchick som lunkar över bashalsen som om det vore den enklaste sak i världen.

Edelmann har skrivit majoriteten av materialet och kryddat med Van Morrison-doldisen ”Big Time Operators” och Lowell Fulsons klassiska ”Reconsider Baby”. Tro inte att det ritas om några kartor bara. Nej, vi snackar shuffles och soulsmekta bluesballader som inte tar några risker. Men tolv takter och tre ackord räcker ju trots allt ganska långt om de bara hanteras med stil, elegans och en uppsättning själfulla fingrar. Och när paketet dessutom smyckas med åttio år unga Little Al Thomas myndigt vibrerande stämma finns ingen anledning till sura miner.

/Johan Kronquist