Recension
Moorer, Allison
Crows
(Rykodisc/ ADA Warner)

På »Crows« suddar Allison Moorer ut sig själv. 1998 framträdde hon som ett av den kvinnliga countryns unga hopp med »Alabama song«, och uppföljaren bekräftade det hoppfulla. När Allison Moorer sedan sadlade om i mer alternativ riktning med några fina skivor på Sugar Hill, blev hon än personligare i sitt uttryck med en brutal uppriktighet i lyriken och musikaliska impulser från det sena sextiotalets singer/songwriter-heroer.

På »Crows« finns det uppriktiga själssökandet kvar i Allison Moorers lyrik, men den musikaliska profilen har reducerats. Tempot är sömngångaraktigt, kompet nerskalat till ett trist minimum (bortsett från en del onyanserat gitarrmuller av Joe McMahan), och Allison Moorers tidigare så personliga röst förvandlas till ännu en anonym röst i altcountryns kör av tillkämpat hudlösa sångerskor.

På sätt och vis understryker »Crows« samma tendens som Norah Jones senaste skiva, typiskt nog kallad »The Fall«, alltså likriktningen och opersonligheten när en artist inte vill fastna i ett kommersiellt fack. På samma sätt som Norah Jones distanserar sig Allison Moorer (fast det varit en längre process) från ett mönster som varit framgångsrikt, för att göra något annat.

Men de glömmer att det var i huvudfåran de skapade sitt personliga uttryck. Alternativet anpassas till en stark norm för alternativ och oberoende musik. Personligheten slätas ut och stöps om i en redan färdig form. Det är en trist tendens.

Att Allison Moorers förra skiva var ett coveralbum antydde en osäkerhet om konstnärlig inriktning. Den bekräftas av »Crows«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify