Recension
Burrell, Reto
Go
(Echopark music/Hemifrån)

Reto Burrell är en gammal punkare som har blivit vuxen, blivit mer en sann rocker och som har spelat in sitt nya album i Los Angeles. Hur många andra schweizare har gjort det? Och hur många andra schweizare har jämförts med Bruce Springsteen och Tom Petty?

Jag hade aldrig hört honom förut och fick en rejäl kick på direkten av den här plattan. Burrell skriver låtar som sitter fint i skallen, catchy låtar i en stil som har sin publik överallt i västvärlden.

Och han sjunger sina låtar med en accent som skulle få mig att tippa på New York, om jag inte hade vetat att Burrell alltså kommer från Schweiz. Därifrån ger han sig då och då ut på turnéer i Europa och man kan väl alltid hoppas att han tar en sväng norrut en dag, så vi får se honom in natura.

Ska man utgå ifrån albumet »Go«, så kan han göra låtar om vad som helst, låtar som vi kan känna igen oss i och låtar som berör. Lite som Springsteen och Petty, som sagt var. Hur han lät när han skivdebuterade på ett tyskt bolag år 2000, det vet jag inte. Men det känns på något sätt som att det är den här cd:n som är starten på något stort. För det är inte bara låtarna som är bra. Det låter också som det ska: gediget, coolt och självklart. Och det beror på att i studion jobbade en hel rad prominenta musiker, som lyfte Burrell till höjder där han förmodligen aldrig hade varit förut. Mest namnkunnig av dem alla är kanske bekante gitarristen Jonny Polonsky, men också de övriga hör till LA:s elit.

Så allt stämmer på »Go«. Och den får alla fördomar om Schweiz att rämna. Nu vet i alla fall jag att där finns mer än gökklockor och joddlare.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify