Recension
af Ugglas, Peder
Peder af Ugglas
(Rootsy.nu)

Det här livet ställer som bekant fler frågor än det avger svar. Teodicéproblemet, till exempel, kan väl knappast generera några tillfredsställande lösningar bortom dogmatismens fantasilösa domäner? Och hur bar sig Gordon Banks egentligen åt när han räddade Pelés nick i VM -70? En annan fråga som det knappast går att få något rationellt svar på: Varför är inte Peder af Ugglas skivor i var kvinnas cd-spelare eller hans namn på var mans läppar?

Tredje soloskivan tar i alla fall ännu en tur genom trakter som är ändlösa, både vad gäller skönhet och rumslig utsträckning. Musiken saknar gränser och bör, föreställer jag mig, snarare ses som en process än som ett åstundat resultat. Att sjunka in i af Ugglas värld av blå stämningar blir därmed en resa utan början, utan slut.

Instrumentalmusik, som det till allra största delen är fråga om, kräver förvisso sitt av den ovane lyssnaren, men tror man sig ha knäckt koden till universa som Coltranes eller Cooders, ger af Ugglas musik bilder med detaljer och skärpa nog att skapa sin egen handling, avsaknaden av ord till trots. Jag skulle inte kalla musiken subversiv, men definitivt omvälvande i all sin traditionalism. Om man tillåter den att krypa in under skinnet och om uppmaningen ”känn dig själv” verkar lockande, vill säga.

Peder af Ugglas spelar det mesta själv på plattan och han är en lika lysande som sparsmakad gitarrist. Rötterna är amerikanska och tempot oftast långsamt. Eftertänksamheten är påfallande. Å andra sidan kvittar det senare. Det här är musik som berör och som tarvar introspektion. Det kognitiva kan vi lämna därhän.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify