Recension
Dave Rawlings Machine
A Friend Of A Friend
(Acony/ADA Nordic Warner)

David Rawlings gör allt en människa kan behöva göra på en akustisk gitarr, och sällan någonting därutöver, och hans samarbete med Gillian Welch tillhör utan vidare det förra decenniets stora musikaliska ögonblick. Han kan skriva låtar också och är ingen oäven sångare, även om kompetens och känsla får sägas gå före personlighet vad gäller den saken.

Vad gäller kunnande behöver således ingenting bevisas och första soloskivan är heller ingen uppvisning i teknisk briljans. Snille och smak samexisterar på ett fruktbart sätt och den som tilltalas av till exempel Welch eller Neil Youngs rurala sidor bör ha mycket att hämta här. Några spår är fullt orkestrerade – i ett par fall med stråkar - men de akustiska sakerna dominerar och stora delar av konceptet känns igen från Welchskivor som »Time (The Revelator)«.

Stilmässigt handlar detta alltså om folkmusik i vid mening och rötternas uråldrighet framhävs av Rawlings varma produktion. Tidlöshet är nog ordet.

Mest svänger »To be young, (Is to be sad, is to be high)«, skriven ihop med Ryan Adams och en gång i tiden bärande spår på dennes solodebut, medan avslutande »Bells of Harlem« är vackrast, så vacker att jag tror änglar räds träda på den sångens mark. Men Gillian Welch har det mod som krävs och den nakna spänning som är Rawlings och Welchs brukliga signum är lika drabbande med rollerna ombytta.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify