Recension
Blandade Artister
Dim Lights, Thick Smoke and Hillbilly Music
(Bear Family/Border)

B Wahlströms ungdomsböcker.

Det är den direkta tanken när jag jag för första gången i handen håller några av de nio CD som ingår i serien »Dim lights, thick smoke and hillbilly music«. En countrymusikens hitparad, som undertiteln så fiffigt lyder.

Nio CD med jag tror om inte det allra bästa så den nästa intill bästa countrymusik som spelades in åren 1946-1955.

B Wahlströms ungdomsböcker var för mig på 1950-talet lika med vägen till äventyret, till fantasin, till världar att färdas där inga vuxna kom med pekpinnar. Biggles, Bill, alla indianböcker, mysteriböcker.

Böckerna med grön rygg var det som pojkar läste, omslagen där färgkaskader avbildade de renhåriga ädla hjältarna.

Till flydda tider går min tanke gärna, vem det nu var som sade detta och till flydda goda tider förflyttas vi defintivt med hjälp av den här CD-serien från Bear Family.

CD-serie förresten?

Lika mycket är det en bokserie där varje låt (runt 30 per skiva) får sitt eget initierade kapitel. Skribent är Colin Escott, trägen i sammanhanget. Träig tidigare, säger en del.
Men numera med en förmåga att effektivt sammanfatta tidsepok, artist och anekdot på ett sätt som ibland för tanken till Peter Englunds skrivsätt. Att med hjälp av ett litet sidospår förklara helheten.

Layout, design, presentationen, urval, bilder. Även för den som är bekant med hela eller delar av musiken gör helheten att det känns som en nyupptäckt.

Här låter sig som ni läsare förstår musiken, låtarna, artisterna, skivbolagen, låtskrivarna, tidshändelserna, inget låter sig i detalj beskrivas. Knappt ens snudda vid.

Dock, ett par volymer ska jag närmare redovisa. Dels för att på så sätt förtydliga CD-skivornas innehåll, dels för att något fundera kring musiken.

Utgåvan för 1951 inleds med Tennesse Ernie (just det, tillnamnet Ford fanns då inte med) och hans »The shot gun boogie«. Så följer Elton Britt, Hank Snow, Hank Williams, Eddy Arnold, Lefty Fritzell, Carl Smith, Johnny Bond, Pee Wee King, Red Foley och många fler. Alla får de sin historia och bortsett från den fantastiska musiken slås jag av att det var en tid då unga strävade efter att så tidigt som möjligt bli gamla. Klä sig som de äldre, anlägga ett vuxet utseende. Fördomar kanske, okunskap likaså. Men ta en bildtitt själva, har jag helt fel?

Vad jag också noterar är den nästan kliniska frånvaron av kvinnor. Några i en kör, några i en duo och så Del Wood. Så är det serien igenom och så såg verkligheten ut, även om det givetvis kan diskuteras om hur den här verklighetens genussammansättning komponerades.

1955 är sista året i CD-serien och det är lika med countryns sista år innan återkomsten på 1960-talet.

Många av artisterna från de tidigare plattorna finns med - och kvar. Men brutalare tongångar hörs, det softa och välljudande utmanas av något mer direkt. Att countrymusik textmässigt skulle varit en musik som värnande det pryda är just en myt. Men det var i ord, inte i ton. När Elvis Presley, Scotty & Billy på spår 29 framför »I forget to remember to forget« är hela kroppen med.

Andra artister på 55:an är Ray Price, Little Jimmy Dickens, Webb Pierce, Marty Robbins, Louvin Brothers, Ferlin Huskey och Tennesse Ernie Ford (just det, nu med Ford).

Här sätter jag stopp för en redovisning som bara skulle fortsätta mot en punkt alltför långt borta. Ni läsare, det ni inte upptäckt ännu, upptäck det. Eller återupptäck. Det är en historielektion väl värd att investera i.
Sammantaget, det här skulle ha kunnat bli en kaffeboksbok som ingen läser. Nu har det blivit en folkbildningsserie gjord med all den passion och bildningsentusiasm endast den sanna själen kan åstadkomma.

För mig är det som att vid vuxen ålder åter läsa »Pickwickklubben«. Nu förstår jag vad boken handlar om. Nu förstår jag vad country är.

/Frank Östergren