Recension
Palmer, Angie
Meanwhile, as night falls
(Akrasia/Hemifrån)

För alla som beundrar Joni Mitchell, Lucinda Williams och andra kvinnliga artister med en fin akustisk gitarr och ett knippe egna djupsinniga låtar, är brittiska Angie Palmer ett utmärkt alternativ.

Hennes karriär omfattar många års gatumusikantliv i Paris, dit hon begav sig första gången som 17-åring. På Metrostationer och sidogator till de stora avenyerna skaffade hon sig de erfarenheter, som var bra att ha i bagaget när hon började skriva eget material och därmed fick chans att visa upp sina färdigheter i större skala på olika festivaler i bl a Frankrike och Schweiz.

På CD:n »Road« jämförde många hemma i UK hennes musik med Bob Dylans och de vanligaste epiteten hon brukar få är »intelligent« och »litterär«.

På sitt senaste album, »Meanwhile, as night falls« hör vi hur hon rör sig mellan blues och country. Här finns flera prov på substansrika texter och Palmer sjunger dem så att man tror på vartenda ord. Hon förtjänar faktiskt lite uppmärksamhet även på våra breddgrader, men förvänta inget nytt och revolutionerande. I ordets bästa bemärkelse är traditionalist i sin genre.

Men hellre följer jag en säker artist på upptrampade stigar, än en sökare som hamnar i vildmarken där man inte kommer fram.

/Rune Häger