Recension
Dropkick
Abelay Hotel
(Sound Asleep Records)

Är det falsk blygsamhet eller en dålig självbild som får skotska Dropkick att i Don´t Know Where It Ends formulera en textrad som: “Maybe if I had some talent to use, maybe if I had som money...”? Gruppen må vara totalt ekonomiskt utblottad, men talanglös? Nej knappast. Tvärtom, begåvning finns en masse.

Med sin andra skiva för det svenska bolaget Sound Asleep visar Dropkick redan i det majestätiska öppningsspåret Choose hur starka band man har till de legendariska B-grupperna: Beatles, Beach Boys, Byrds, Beau Brummels och Big Star.

Både anspråkslöst och träffsäkert öser Dropkick, ur sin till synes outsinliga källa, över oss oemotståndligt melodiös popmusik. Och mest iögonfallande är sångstämmorna som verkar hämta sin näring från 1970 års upplaga av The Byrds, då Roger McGuinn arbetade tillsammans med Clarence White, Gene Parsons och Skip Battin. Ett flertal av sångerna på Abelay Hotel associerar direkt till den studioinspelade delen av Byrds dubbel-Lp (Untitled) och Dropkicks Red Kite är precis lika fantastisk som förebildens Chestnut Mare.

/Per Magnusson