Recension
Milburn, Amos
Amos Milburn Rocks
(Bear Family)

Det går knappast att hitta någon som det svängde mer om än Amos Milburn. Trots sitt ständiga hyllande av sprit och festande står alkoholromantikern stadigt på fötterna - eller snarare sitter, för det är ju pianist han är. Och inte vilken pianist som helst, här handlar det om tangentspel i rakt nedstigande led från boogie woogiegiganterna Pete Johnson, Albert Ammons och Meade “Lux” Lewis.

När Fats Domino fick frågan om sin största förebild var han inte sen att svara: “His name was Amos Milburn, I really liked his piano style.” Och stil hade Milburn, alldeles oavsett om det gällde hårdsvängande jumpblues och boogie eller mer sofistikerad rhythm & blues i Charles Browns anda.

Beskrivningarna av barlivets frestelser var centrala för Milburns inspelningarna gjorda för Aladdin Records mellan 1946 - 1957, och de levererades alla med den vänliga framtoning som var så karaktäristisk för honom. Det spelade ingen roll om han hade en höjdarkväll i Chicken Shack Boogie och House Party (Tonight) eller var mer ångerfull som i Vicious, Vicious Vodka, Let Me Go Home Whiskey och Bad, Bad Whiskey så var framförandet alltid både övertygande och trovärdigt. Den här mannen visste vad han pratade om. Damer, dans, klackarna i taket, sprit och bakfylla var hans vardag. Så till den milda grad att han, efter ett antal hjärnblödningar, aldrig blev äldre än femtiotvå år.

Amos Milburn var en sjuhelvetes pianist och sångare och på Amos Milburn Rocks får han visa att han tillhörde de verkligt stora inom efterkrigsrhythm & bluesen. Han var en av de som krattade manegen och gjorde livet lättare för den kommande generationen av rock & rollartister. Lyssna på den magiska Down The Road Apiece - inspelad redan 1946 - allt finns där redan.

Att rhythm & blueskonnässören Jonas Bernholm, under sent sjuttio- och tidigt åttiotal, tillägnade Amos Milburn tre Lp-utgåvor på en av sina tyngsta etiketter - Mr R&B Records - måste anses vara lika prestigefyllt som tre stjärnor i gourméernas Michelinguide. Endast Louis Jordan, Roy Brown, Wynonie Harris, Charles Brown och Jimmy McCracklin har samma status i Bernholms katalog. Amos Milburn var helt enkelt toppklass.



Fotnot 1. Amos Milburns skivor på etiketten Route 66 är: AMOS MILBURN & HIS CHICKENSHACKERS - Just One More Drink (Kix 7 - 1978), AMOS MILBURN & HIS ALADDIN CHICKENSHACKERS - Rock, Rock, Rock (Kix 21 - 1982) och AMOS MILBURN - Let´s Rock A While (Kix 28 - 1985). Den sistnämnda innehåller även Jonas Bernholms gripande intervju med Milburn gjord i november 1978, drygt ett år innan Milburn avled. Långt från stjärnglansens dagar berättar pianisten om hur han inte bara förlorat sina sångrättigheter utan även förmågan att spela. En hjärnblödning förlamade hans vänstersida och en följd av allt stillasittande ledde till dålig blodcirkulation och amputering av vänster ben. Hans inkomst var en blygsam militär pension samt socialhjälp. De enda royalties han erhöll kom från Jonas Bernholms utgåvor.


Fotnot 2. Den som stött på artisten Amos Milburn Jr tror kanske att giganten ovan var hans far, så är dock inte fallet. Amos Milburn Jr hette egentligen James Thomas Russ Jr och även han var pianist. Sin musikaliska bana började Jr i slutet på femtiotalet vid tangenterna bakom Percy Mayfield. Som femtonåring träffade han Amos Milburn och blev så tagen av dennes musik och personlighet att han, med den förras tillåtelse, lånade namnet. Hans berättelse och skivkarriär - bl a ett par fina duetter med Renee All: Jump And Shout och Big Building, både inspelade 1965 - finns dokumenterad på Lp:n AMOS MILBURN Jnr - You Used Me and other Texas Rhythm & Blues songs (Mr R&B records 1982)

/Per Magnusson