Recension
Little Willie Littlefield & the Jivin’ Jewels
Old Time Feeling
(Stormy Monday/Helan-BAM)

Om ni inte minns honom så är det inte så konstigt. Hans storhetsperiod var nämligen på fyrtio- och femtiotalen. Little Willie Littlefield föddes i El Campo, Texas 1931, förälskade sig i boogiegungande pianister som Albert Ammons, Pete Johnson och Meade Lux Lewis och fann redan som tonåring sitt kall på klubbarna på Dowling Street i Houston. Bara sexton år gammal gjorde han sin första inspelning, ”Little Willie’s Boogie”, som släpptes på Houstonbolaget Eddie’s Records och blev en lokal hit i Texas.

Biharibröderna på skivbolaget Modern (som redan hade bl a John Lee Hooker i sitt stall) snappade upp underbarnet och hörde en värdig utmanare till västkustens boogiekung Amos Milburn. 1952 släpptes, på Federal, en Leiber & Stoller-komposition som skulle komma att bli en av rhythm’n’blues-historiens största klassiker: ”K.C. Loving”. Inte bekant? Nä, den tog sig aldrig in på R&B-listorna då, men ”modifierades” sju år senare av det legendariska låtskrivarparet, som lät North Carolina-pojken Wilbert Harrison sjunga in den, döpte om den till ”Kansas City” och vips, en dunderhit.

Littlefield fortsatte rulla sitt boogiepiano på svettiga klubbar på främst västkusten och släppte skivor på olika bolag. En och annan klättrade lite på listorna, men något större namn blev han aldrig. På sjuttiotalet fann han kärleken i Europa och bosatte sig så småningom i Nederländerna. Efter en time out i början av tvåtusentalet tröttnade den fiskefrälste pianisten till slut på att utforska nya hemlandets alla fiskedrag; ”now I know every herring in Holland by name – it got boring”. Scenen kallade. Och studion.

Som man kan förstå redan av titeln söker sig Littlefield på nya albumet tillbaka till rötterna. Inledande egenkomponerade cocktailbluesen ”Life of Trouble” har han inte ens framfört sedan han fäste den på skiva 1950. Då var väl de tyska musikerna i kompbandet The Jivin’ Jewels knappast ens födda. Men de kan ändå svänga värre än svansen på en marskatta. En retromedveten kvartett är det, med halvakustisk gitarr, ståbas, tenorsax och vispande trummor, och känsla för detaljer, pausering och ”häng”.

Inspelningarna andas återhållsamhet, tajming och en genommusikalisk improvisationslusta. Allt är inspelat live i studion och satt på första, andra eller tredje tagningen. Musiken rullar fram skönt nattklubbspösigt och traditionsmedvetet, med driv och ett stänk av jazz (som kanske blir tydligast i de liveinspelade extraspåren). Det riktigt hörs hur skön stämning det måste ha varit i studion.

När den böljande inledningen på Hank Williams ”I Can’t Help it (If I’m Still In Love With You)” övergår i tungt boogie-woogie-pumpande är vi nästan i Jerry Lee Lewis trakter. Och att det dyker upp country mitt i alla rhytm’n’blues-fasoner är inte så överraskande (även om gitarristen Freddie Fischkal och trummisen Micha Maass omedvetet röjer en fördomsfull suck när de skriver i texthäftet att ”it became obvious that we would have to record a country song”, något som också skulle förklara Fischkals faktiskt rätt taffliga lap steel-spel; för övrigt en av mina få invändningar här). Som texansk landsortspojk växte Willie upp till tonerna av Roy Acuff, Delmore Brothers och Hank Williams, så countrymusiken är en inte obetydlig del av hans musikaliska skolning.

Men tydligast är förstås ändå influenserna från gentlemän som Amos Milburn eller Charles Brown. Det är deras typ av slö, fräck, slängig och sexig pianobaserad rhythm & blues det främst handlar om. Ljusskygg och välskräddad; och alltid med en drink inom en armslängds avstånd. När Littlefield oroande tappade rösten mitt under inspelningarna fanns räddningen i en speciell sorts ”medicin” som, av en händelse, resulterade i att nästa par inspelade spår blev ”One Scotch, One Bourbon, One Beer” och ”Bad Bad Whiskey”.

Littlefields röst är varmt vibrerande, mjuk och stabil; åldrad med fördel och kryddad med charmiga grymtande koncentrationsstön. Trovärdig och njutbar hela vägen. Som om den inte gjort annat än sjungit swing, club blues, ballader och boogie woogie ett helt långt liv...

Om det nu, mot förmodan, finns någon som tycker att det låter mossigt eller trött med en 78-åring som lirar 60-åriga blueslåtar, så säger jag bara: stäng igen, korka upp och höj volymen — sväng har ingen ålder.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify