Recension
Lambert, Miranda
Revolution
(Columbia/SonyBMG)

Miranda Lambert har en tydlig profil som countrysångerska. Hon skriver de flesta låtarna själv. Hon är råbarkad i sitt uttryck, och hennes arrangemang utmanar både Nashvilles mer strömlinjeformade honky tonk-traditionalism och pop/country-crossovern. I Julie Millers »Somewhere Trouble Don’t Go« på Miranda Lamberts nya skiva »Revolution« driver något som kunde vara en elektrisk slidebanjo på. Är det Greg Leisz på lap steel eller Richard Bennett som är ännu lite mer utspejsad än vanligt? Förmodligen Leisz.

En sådan instrumental vinkling speglar ett egensinne och en djärvhet som förstärker Miranda Lamberts personliga profil.

Även i andra spår dominerar mullrande gitarrer på ett sätt som även distanserar ljudbilden från det rockimpregnerade mönster som sattes genom Travis Tritts skivor på 90-talet och som traderats av otaliga efterföljare, alltså de starka reminiscenserna från 70-talets sydstatsrock.

På något sätt blir Miranda Lamberts tyngd mer organisk. Den växer fram ur formvalen, den är aldrig dekorativ.

Ett fint exempel på det är »Only Prettier«, en fräckt tät och ruffig låt om kärlek (eller något liknande) bortom de sociala kraven: »Well I’ve been saved by the grace of Southern charm / I got a mouth like a sailor and yours is more lika a Hallmark card.«

Där både hugger, river och glider steelen genom ljudbilden på ett sätt som markerar distans från förhärskande kommersiella stilideal, men också en medveten formsträvan bort från tidigare decenniers etablerade mönster.

»Revolution« är Miranda Lamberts tredje album, om vi inte räknar en skiva hon själv gav ut som artonåring 2001. Jag var inte särskilt förtjust i Epic-debuten »Kerosene«. Den var lite tillkämpat uppkäftig och countrypunkig, när inte innerligare stämningar tilläts ta över; de var å sin sida också lätt tillkämpade.

Tyckte jag då. När jag nu lyssnar på »Kerosene« får den spröda »Greyhound Bound for Nowhere« nytt liv, sårbar men också luttrad, helt trovärdig i sitt tilltal.

Den följande skivan »Crazy Ex-Girlfriend« gav ett mognare intryck i sin blandning av genusmedveten honky tonk och en traditionellare Frontier Justice-romantik. Det var en av de bästa countryskivorna i förfjol, men i ljuset av »Revolution« faller också »Kerosene« på plats. Miranda Lamberts tre skivor bildar en fin triptyk där de olika delarna meningsfullt bryts mot och förstärker varandra.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify