Recension
Johnson, Jill
Music Row II
(Lionheart/Universal)

Jill Johnson är tillbaka i Nashville. Efter förra årets skiva »Baby Blue Paper« med enbart orginalmaterial gör hon nu en coverskiva, en fortsättning på »Music Row« från 2007. Hon kallar den följaktligen »Music Row II«.

Den understryker att Jill Johnson är en av Europas bästa countrysångerskor, kanske den bästa. Jag kan inte komma på någon öster om Atlanten som skulle vara bättre. Men Jill Johnson visar också att hon är en mycket bra rocksångerska.

Hon gör Bob Dylans »What Good Am I« till en känsloförtätad men också eftertänksam soulballad, där den själfulla stämningen får ett vackert korrelat även i Tony Harrells pregnant gungande pianospel. Samma stämning präglar gamla Bread-låten »Lost Without Your love« där Pat Buchanans läckra gitarrsustain effektivt förstärker melodin.

Jill Johnson framför också tre låtar hon hämtat från Bonnie Raitts repertoar, mer rock än hennes version av John Prines »Angel from Montgomery« på »Music Row«. Jag utgår från att den nådde Jill Johnson via Raitt, och det är inga problem i det. Då gjorde hon »Tumbling Dice« utifrån Linda Ronstadts cover, och nu får vi Neil Youngs »Love Is A rose« filtrerad genom Linda Ronstadt, men känsligt förråad.

Det vore lätt att misstänkliggöra sådana traderingar för en hållningslös rockkritik, men vi kan också kalla det levande traditionsförmedling.

Även i »No Surrender« visar Jill Johnson att hon är en ypperlig rocksångerska, även om den också understryker vad vi länge vetat, att Springsteen gör sig bäst i Nashville. Och Pat Buchanans gitarr är ännu spetsigare den här gången.

Men visst är det en countryskiva. När Jill Johnson tolkar »Here You Come Again« via Dolly Parton och Partons egna »Two Doors Down« lägger hon sig stilmässigt någonstans i höjd med countryrocken på »9 to 5 and Odd Jobs« och »Heartbreak Express«. Och i »Two Doors Down« får vi dessutom en suveränt tung gitarr- och pedal steel-dialog mellan Buchanan och Russ Pahl. »Together Again« får en mer countrypolitan-dramatisk touch, men placerar sig ändå i en lång rad av högklassiga tolkningar av Buck Owens klassiker.

»Music Row II« är alltså en mycket bra skiva, inte lika omedelbar eller stilren som den förra coverskivan. Uttrycket har blivit bredare, men inte mindre lödigt. Men visst skulle det vara kul om Rob Hajacos eller Jonathan Yudkins fiddle fått balansera de tunga gitarrerna i »Love Is A rose«. Men fiolens frånvaro är väl liksom Titiyos diskret smakfulla eller Björn Skifs desto bröligare närvaro en kommersiell eftergift till den korkade svenska musikradion.

/Magnus Eriksson