Recension
Tubb, Justin
Pepper Hot Baby
(Bear Family/Border)

Det kan inte ha varit lätt att dra igång någon karriär i skuggan av en pappa som Ernest Tubb. En man som tidigt fick närmast en ikonstatus och som nog kan kallas en av den moderna countrymusikens arkitekter. Men Justin tog plats på scenen utan större hjälp av pappa. Redan som tjugoåring stod han på Grand Ole Opry. Nog för att familjebanden öppnade en och annan dörr, men det skulle snart visa sig att Justin hade kvaliteter och jävlaranamma nog att skapa ett oberoende konstnärskap av egen kraft.

Justin föddes 1935, växte upp hos mamma, och redan som tvååring stod han på scen med pappa. Han planerade att bli sportjournalist under sina universitetsstudier i Austin, Texas, men blev mer och mer insyltad i studentvärlden och hade snart istället en stadig plats i kusinernas countryband. The Tubb Boys blev snart så duktiga att de fick supporta namnkunniga besökande artister som Jim Reeves.

Hank Williams död 1953 förändrade allt. Den sjuttonårige Justin lade helt ner tankarna på en karriär som sportjournalist och bestämde sig istället för att bli countrymusiker på heltid. Han gick hem och skrev ”Hank, It Will Never Be the Same Without You”. Det skulle inte dröja länge innan han hade en egen karriär, både som artist och låtskrivare åt storheter som George Jones, Faron Young, Ray Price och Jim Reeves.

1953 debuterade han med “Ooh La La”, en charmig upptemposak i traditionell stil, där han anstränger han sig för att använda varenda fransk glosa han lärt sig på universitetet. Men karriären gick sådär. Efter att ha gjort premiär på Grand Ole Opry 1955 och spelat med Elvis Presley samma år slog ju den sistnämnde igenom och rock’n’roll lade sig som ett täcke över den nygamla hillbillymusiken. Hans producent Paul Cohen föreslog att Tubb skulle byta stil och unge Justin reagerade med ryggmärgen; ”He wanted me to record rock’n’roll, and I did not wan’t to do with it”. Resultatet blev en kompromiss, “Rock it on Down to My House”, en upphottad, omskriven Bob Wills-sång som snart också föll i glömska.

Justin Tubb var snart tillbaks i det han älskade mest och kunde bäst: honky tonk, och kämpade vidare i en värld som ville annorstädes. Han fick känna lite av framgångens vindar i några duetter med sångerskan Goldie Hill och hade rentav en hit med ”I Gotta Go Get My Baby”, men fick tidvis ändå nöja sig med att försörja sig som försäljare i farsans skivaffär.

1985, året efter Ernest Tubbs död gav han ut ett album med tolkningar och hyllningar till sin far och tre år senare, den 24 januari 1988, gick han själv bort till följd av ett pulsåderbråck i magen.

Vill du ha din country serverad som hårdkokt honky tonk, Hank Williams-stajl och utan krusiduller så får du här ditt lystmäte. Hör bara en tidigare outgiven rökare som ”I’m a Darn Good Man (For the Shape I’m In)” om du inte tror mig.

Bear Family har, som vanligt, gjort ett utmärkt arbete med att sammanfatta en fin honkytonker. Och jag, som har en fäbless för denna ålderstigna genre, har fått en ny favorit att sortera in bland andra gamla bortglömda hjältar som Lattie Moore, Joe Carson, Bob Gallion och Jess Willard.

Jag hoppas inte jag är ensam.

/Johan Kronquist