Recension
Stuart, Mark and the Bastard Sons
Bend in the road
(Texicali Records)

Ord slits, så långt ofta att det ursprungliga värdet är urholkat likt Peps sten.

Countryrock, säg mig ni sakkunniga vad uttrycket numera står för! Själv vet jag inte, annat än om Mark Stuart beskrivs som countyrock så kan lika gärna all country beskrivas så. Ty i takt med tiden har countrymusikens elektrifierade del följt övrig populärmusikutveckling och den ljudbild Mark Stuart använder är inte mer rock än det en del svenska dansband erbjuder.

Men det är så att för att skilja år de päron och äpplen som nästintill liknar varandra så kallas och beskrivs Mark Stuart som countryrock.

Mark Stuart det var han vars grupp tidigare hade ...of Johnny Cash som namn. Nu är det borta och det skulle aldrig varit där, för någon anknytning till det Johnny Cash skapade fanns aldrig. Klokt nog är namnprofiterandet borta och i reklamen talar Mark Stuart om personlig mognad och musikalisk insikt efter flytten österut till Texas.

Musikaliskt är det litta mer kåntry än förut, men likväl lånar han både här och där. En försynt Texas-hyllning följs av något Springsteen-imiterat, sedan en bit machobröl och så den vanliga längtan till Memphis. Bitvis är det gitarrcountry som för tankarna till alla band som lastar pickupen med sexpack, bitvis är det insiktsfulla glimtar om att livet innehåller flera dimensioner. Bortom baren och vägen finns andra värden.

»Bend in the road« sätter sällan de djupa avtrycken. Men inte heller blir den bara en kuliss, därtill tränger igenom alltför tydligt. Mark Stuarts sökande efter något eget.

Enda icke egna spåret är Billy Joe Shaver´s »I just an old chunck of coal«. Undrar om det inte är så Mark Stuart vill se sin väg, att det kol han är ska bli en diamant. Möjligen kan det bli så, för på egna ben har han börjat stå.

/Frank Östergren