Recension
Kristofferson, Kris
Closer To The Bone
(New West)

Jag låter mig uppslukas av skorrande farbröder i höst. Chip Taylors nya är den bästa jag hört med honom, Guy Clarks historier håller hög klass än och Kris Kristofferson hittar som vanligt de mest självklara melodier och ackord.

Hans introspektion har gradvis tilltagit och med den, verkar det som, hans ointresse för allt utanpåverk. Redan 2006 års »This Old Road« var en avskalad historia och detsamma gäller nya plattan, även om några spår svänger och kränger med fullt komp. Det gäller till exempel titelspåret, en tonsatt moralitet om sanningens nödvändighet. Tiden rinner iväg och ”comin' from the heartbeat, nothing but the truth now, everything is sweeter closer to the bone”. Sanningen motiverar sig själv tycks Kristofferson, 73 i somras, mena och han gör det med en röst fylld av uråldrig värme och uppriktighet.

Ett annat starkt spår är skrivet till Johnny Cash och Kristoffersons mästerliga textskrivande firar här stora triumfer: Det som kunde blivit en själamässa blir i stället en kompromisslöst livsbejakande och helt osentimental hyllning till Cash som om denne levde. Vilket han ju på ett sätt också gör. Musiken är bra den med – en lätt chick-a-boom-touch á la Johnny himself slår broar över till klassisk Kristoffersonmark.

»Closer To The Bone« kräver några genomlyssningar och mer än ett uns av koncentration, men är å andra sidan en belöning värd att anstränga sig för.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg