Recension
Meja
Urban Gypsy
(Seven Sisters/SonyBMG)

Ett av de konstigaste fy-orden i svensk popkritik är ”stor i Japan”. Varje gång Meja ger ut en skiva påpekas det att ”hon är stor i Japan”, som om det skulle vara negativt. Jag minns också hur det var på sextiotalet när Spotnicks var stora i Japan och Mexico. Det var inte heller alldeles comme il faut.

Fast Japan är en av världens största musikmarknader, därtill en pålitlig avnämare för både kvalificerad countrymusik och frijazz. Stor i Japan? Bättre det än att vara ett one hit wonder i Storbritannien eller stor på charterdiskoteken i Grekland.

Meja är dessutom en av landets mest begåvade popsångerskor. Och naturligtvis den mest skamligt underskattade. Hennes nya skiva »Urban Gypsy« kom förra veckan och har blivit vederbörligen avhånad av den popkritiska populasen. Men den är absolut värd att lyssna på. Meja sjunger som vanligt med elegant flykt och rörlighet, i några spår med fördröjnings- och vokala förvrängningseffekter. Låtarna är omedelbara, de flesta co-writes av Meja och någon av musikerna kring henne.

Kompet är genomgående spartanskt, enstaka distinkta instrumentala röster och en del förprogrammerade effekter som snirklar runt om och in i Mejas röst. Det ger en naken men också säreget sammanhållen ljudbild, där varje inslag rymmer sin egen betydelse. Allt formar en tät väv av röster och motröster, ofta med en markerad gitarrslinga som pådrivande eller läckra dobro- och slidelicks som ger extra kontur och djupverkan åt musiken.

Stilmässigt anknyter musiken både till Mejas flyktiga pop från skivor som »Seven Sisters« och den nertonade sången på den akustiskt dominerade »Mellow«. Eftergifterna till det sena sextiotalets hårdrock på »Realitales« tycks däremot ha varit en engångsföreteelse. Det var inget fel på den skivan, men det var knappast Mejas organiska uttryck.

»Urban Gypsy« antyder också något av den mänskliga hållning som kommer till uttryck i Mejas sånger. Hennes buddhistiska livsförståelse är väl känd, och den ger ett påfallande lugn både i de belägenheter som sånglyriken tolkar och i den musikaliska bilden, vars kommersiella tilltal alltid rymmer en rest av något som tränger bortom det omedelbart givna, en andlig dimension eller ett filosofiskt lugn om ni så vill.

Men främst är det ett stycke intelligent och genomreflekterad popmusik av ett slag som negerar de ytliga kategorier som annars styr den samtida svensk musiken. Att höra flykten och den mjuka flexibiliteten i Mejas sång får mig också att ännu en gång längta efter den jazzplatta hon borde gjort för flera år sedan.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify