Recension
Holly, Buddy
Baby Let´s Play House
(Rollercoaster Records)

Våren 1956 skivdebuterade Buddy Holly med »Blue Days-Black Nights / Love Me«. De som varit med honom i Nashvillestudion Bradley´s Barn var sologitarristen Sonny Curtis - för många känd som kompositören bakom »I Fought The Law« - basisten Don Guess och studiomusikern Grady Martin på kompgitarr. De två förstnämnda var jämngamla kompisar från Lubbock, Texas, det var alltså från tiden innan The Crickets blev hans kompgrupp.

Inspelningen, som är gjord i januari 1956, är ett fint exempel på den musik Buddy Holly - innan rock & roll som begrepp blev gängse - kallade för western & bop och som i det här fallet är detsamma som rockabilly.

Ytterligare två besök i Nashville gjordes samma år, men Decca Records - med artister som Red Foley, Ernest Tubb och Kitty Wells - var för tungt förankrat i country för att veta vad man skulle göra med Holly. Bolagsbossen Paul Cohens tilltro till sin nya artists förmåga sammanfattades med orden: »the biggest no talent I have ever worked with« (The Complete Buddy Holly / M Jones & J Beecher).

Påverkade av svart rhythm & blues och Elvis Presleys initialt lokala framgång övade Buddy Holly och trummisen Jerry Allison - som p.g.a. skolförpliktelser inte kunde medverka på första singeln - hösten, vintern och våren 1955/-56 hemma i familjens Holleys vardagsrum och i brodern Larry Holleys garage och det är från några av dessa tillfällen som inspelningarna på 10“-Lp:n »Baby Let´s Play House« härstammar.

Rollercoaster Records låter oss för första gången höra de hemmagjorda inspelningarna i original, utan onödiga pålägg gjorda av en klåfingrig Norman Petty och hans husband The Fireballs efter Hollys död.

Om Cohen och Decca tvivlade på Hollys kapacitet så lät han själv sig inte nedslås av bolagets bristande intresse. Parallellt med resorna till Bradley´s Barn i Nashville fick han via sin hemmapublik och som förband till Lubbockgästande artister som Ferlin Husky, Hank Thompson och Elvis Presley bekräftelse på att han var på rätt väg. Med ett sanslöst lössläppt sound som i »Holly Hop« (enligt omslaget skriven av Ella Holley - alltså modern, man tror inte det är sant!) får vi ett enastående bevis för hur fel Paul Cohen hade och hur rätt Buddy Holly alltid varit.

Jerry Allisons trumspel är en ingrediens som - precis som i fallet Dickie Harrell i Gene Vincents grupp The Blue Caps - inte går att bytas ut eller lyftas bort. En fenomenal musiker som i mötet med Buddy Holly träffade sin jämlike och tilläts att fritt utveckla sitt underbara trumspel. Det går inte att tänka Buddy Holly utan att samtidigt tänka Jerry Allison. I klassiska låtar som bl.a. »Baby Let´s Play House«, »Bo Diddley«, »Good Rockin´ Tonight«, »Rip It Up«, »Brown-Eyed Handsome Man«, »Shake Rattled & Roll« och »Honky Tonk« får vi ett rejält smakprov på den entusiasm och målmedvetenhet som drev Holly och Allison framåt mot samarbetet med basisten Joe Mauldin, producenten Norman Petty, Coral resp. Brunswick Records och det efterlängtade genombrotten med John Wayne-frasen »That´ll Be The Day«.

Vi kan vara lika glada för att amerikanska Decca Records avböjde Buddy Holly som att dess engelska moderbolag tackade nej till The Beatles. Kanske är det rockmusikens två viktigaste dumpningar.

Fotnot 1: Buddy Holly hette egentligen Buddy Holley - eller för att vara korrekt, Charles Hardin Holley. Den annorlunda stavningen av efternamnet kom sig av en felskrivning på första skivkontraktet 1956, vilken Buddy beslöt sig för att behålla.

Fotnot 2: Gruppnamnet Buddy Holly with The Three Tunes användes aldrig av Buddy själv, det var istället så man presenterades av Decca Records när dessa, efter Hollys genombrott, släppte inspelningarna gjorda i Nashville 1956.

/Per Magnusson