Recension
Kane, Kieran
Somewhere Beyond The Roses
(Dead Reckoning/Compass)

Nog för att han har tagit del av såväl Darwin som Bibeln, men det är tveksamt om fakta eller dikt har lett Kieran Kane närmare sanningen.” All that I'm sure of is flesh and friction” sjunger han i »Don't try to fight it«. Låten ger en god bild av nya plattans textmässiga innehåll. Korthuggna bilder och destillerade tankar med filosofiska rymder mellan raderna. Vad spelar roll »Way down below«? Borde inte livet vara mer än detta?

Det finns dock tröst och tillförsikt i grubblandet, även om det kan tyckas vara långt mellan gångerna hos Kane. I titelspåret sjunger han att ”we will rest our weary souls somewhere beyond the roses”. Hans avfärdande av Bibeln som dikt och fantasi hindrar honom inte från att låna ord och former från den källan och den som inte tilltalas av de eviga frågorna hittar förmodligen i Kane en rätt hopplös dysterkvist. Jag kanske också är en sådan, för jag finner hans resignation inför allas vårt öde mycket upplyftande, hur paradoxalt det än kan låta. Men om resignationen bara är skenbar? Här finns, tycker jag, en oerhört stark längtan till liv, som ett villkorslöst krav klätt i vackra ord och kompromisslös musik. Varken ämnesval, lyrisk känsla eller förtätning ligger särskilt långt ifrån Dan Andersson och i min bok är det ett mycket högt betyg.

Musikaliskt påminner skivan starkt om Kanes 2000-talsplattor tillsammans med Kevin Welch och Fats Kaplin. Tonspråket är minimalistiskt – inga ackordbyten för sakens skull, riffartade melodier – och arrangemangen drivs framåt av Kanes ärrade röst och rytmiska banjospel. Trummor förekommer här och var, däremot inte bas. Det ger en spännande ljudbild som ytterligare ökar i originalitet och intensitet i och med Deanna Varagonas (från Lambchop) fina saxspel. Kane har alltså en utsökt känsla för rytmik och trots att sångerna ofta låter mer som skelett än som fullgångna melodilinjer, innehåller plattan många minnesvärda musikaliska hakar.

Ett par låtar på »Roses« når inte riktigt fram. »Anybody's game« lyckas inte hypnotisera mig och minimalismen blir därmed mer till monotoni och »Tell me mama« är, trots att den svänger fint, något blek ställd bredvid Little Walters version. Annars är detta en mycket stark platta som bör kollas upp av alla som uppskattar en americana som utan ansträngning löser upp gränserna mellan folk, country och blues. Kanes musik är lika nödvändig och självklar som jorden vi trampar.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg