Recension
Clark, Guy
Somedays the Song Writes You
(Dualtone/Rootsy-Border)

Den som är bekant med den här Texastrubaduren sedan tidigare lär inte bli besviken. Guy Clark karvar ut tidlösa sånger med samma känsliga professionalism som alltid. Men den som — mot förmodan — inte lyssnat på honom tidigare anbefalles ögonblickligen införskaffa åtminstone den totalt oumbärliga debuten ”Old No.1” (finns t ex på en cd ihop med den fina uppföljaren ”Texas Cookin’”). Därefter är det bara att doppa näsan lite var som helst i hans produktion, det lär inte lukta speciellt illa någonstans. Ett visst urval finns på Spotify, dock inte 1999 års ”Cold Dog Soup”, som jag är lite särskilt förälskad i.

Det går naturligtvis bra att börja även här.

Nya albumet är en avskalad folknära historia. Han kan ju sånt här. En fiddle här, en mandolin där, kontrabas och försiktiga trummor. Och alltid i centrum: akustiska gitarrer och självklara sånger. Vernon Thompsons gitarrer klingar vackert med Clarks och hela kompbandet är följsamt som en andfamilj.

Som sagt, sånger i centrum. Jag upprepar det gärna som ett mantra. Sånger och melodier som står självsäkert och ståtligt som statyer. Som tål tidens tand. Sånger om låtskrivandets mystik, om att hitta gitarren som väntat på en hela livet i en pantbank, om att finna tröst i ”Hemingway’s Whiskey”, om den självständiga kvinnan som kan få vad hon vill men ändå väljer honom, om ytans Hollywood. Sånger om livet och kärleken.

Tio av spåren bär (bl a) Guy Clarks namn och den elfte är en tolkning av gamle vännen och ja, lärjungen får man nog kalla honom, Townes Van Zandts ”If I Needed You”. ”Eamon” är ett kärleksfullt ”lån” av Michael Smiths ”The Dutchman” (känd bl a i Steve Goodmans version), komplett med nödrim och blinkning till originalet; ”He wound up in Istanbul (...) Would make a Dutchman drool”.

Guy Clark har länge varit kung bland Texas låtskrivare. Han visar med ”Somedays the Song Writes You” inga som helst planer på att abdikera.

/Johan Kronquist