Recension
Bohman, Jenny
Coming Home
(Rootsy/ADA Nordic)

Det var längesedan jag hörde ett så helt igenom övertygande svenskt bluesalbum som »Coming Home« med Jenny Bohman, som tidigare bland annat varit ledare för gruppen Little Jenny and the Bluebeans. Skivan spelades in redan förra året med Thomas Almqvist som producent. Utgivningen fördröjdes dock, när Almqvist avled. Men så småningom slutförde Jenny Bohman själv arbetet, och nu finns skivan ute.

Och den är alldeles lysande. Jenny Bohman inleder med den mäktiga »The Party Is Over«, där hon skapar ett dramatiskt anslag med en burkig recitation till en allt envetnare melodilinje i kompet, en linje som upprepas i det oändliga, ibland konturerad av Thomas Almqvists ettriga slide långt bak. Jenny Bohman framför med oerhörd närvaro en text som ställer frågor, men inte ger några svar: »The party is over / Did you have fun? / Did you find eternal love? / Are you still on the run?«

Den följande sången, »Right by Your Side«, står närmast i ett dialogiskt förhållande till öppningslåten. Drömmen om »eternal love« behöver inte vara illusorisk, den behöver inte reduceras till en retorisk figur i eftertankens bleka tecken. Där ”The Party Is Over« delvis lever på sin envisa minimalism, skapar Jenny Bohman i »Right by Your Side« med sitt känsloladdade vokala utspel en vacker gospelstämning.

Jenny Bohmans uttryck är konsekvent. Den innerliga närheten i hennes röst ligger i skikt på kompet, som ofta är just så envetet att sången verkar formas organiskt i förhållande till kompet samtidigt som den expanderar i en egen rymd, på ett egenartat sätt både förankrad och fritt svävande.

Och ibland blir sången eterisk, som i den fina countrybluesen »Billys Walk«. Den akustiska gitarren driver på med en suggestiv tematisk figur och banar även väg för bredare instrumentala inpass, medan Jenny Bohman tolkar den eviga historien om det meningslösa våldet i socialt utsatta positioner. Hon rör sig långt uppe i registret. Kontrasten mellan den änglalika sången och berättelsen om »Billy« ger tragiken en pregnantare och än mer drabbande form.

Även titelspåret får sin karaktär genom kontrastverkan där countrybluesen bildar ena polen i suveränt samspel med den folkliknande melodin. Vi kan också se sången som ett möte mellan Piedmontbluesen och en singer/songwriter-attityd. Kanske rymmer den även ekon av Bonnie Raitt, men i så fall en Bonnie Raitt som filtrerats genom den anglo-amerikanska balladen. Något liknande gäller »I Just Want Your Money«, fast den är mer uppsluppen och självmedveten i sin genuspolitiska attityd. Och sliden glider snyggt mellan blues och country.

Och, för att fortsätta inventeringen av stilmässiga incitament, så ger »You Got To Give Me Love« ett läckert exempel på den kreativa omformningen av impulser både från Louisiana-bluesen och den tidiga Chicago-bluesen, med lätt gospelstuds i slutet.

Men det handlar om kreativ omformning. Om vi hör ekon av Bonnie Raitt eller Jimmy Reeds gitarrspel, är det ekon som meningsfullt fogas in i en självständigt verkande helhet. Jenny Bohman formar sin musik i ett kritiskt samspel med traditionerna. Hon har en fantastisk röst, och hon är en lysande munspelare. Thomas Almqvists gitarrspel formligen flödar över av stilkänsla, men också av personlig glöd.

Så bildar musiken en syntes där det förstklassiga musikerskapet, de starka låtarna och Jenny Bohmans utsökta sång genererar varandra i en vacker dialektisk växelverkan. Vi kan se musikens traditionsmässiga beståndsdelar, men de sätts i spel mot varandra på ett originellt, oförutsägbart och djupt personligt sätt.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify