Recension
Belmont, Martin
The Guest List
(Goldtop/BAM)

Den är vad den heter. En gästlista.

Martin Belmont började som roadie åt Brisley Schwarz 1971 och stod, som leadgitarrist i ruffiga Ducks Deluxe, mitt i pubrock-stormens öga där i det tidiga brittiska sjuttiotalet. Det är exempelvis hans ettriga rock’n’roll-gitarr som hörs i en genreklassiker som ankornas ”Coast to Coast”. Han fortsatte sedan som medlem i Graham Parkers kompgrupp The Rumour, Nick Lowes The Cowboy Outfit och vidare som flitigt inhyrd musiker hos en uppsjö artister från John Hiatt till Billy Bragg. Han debuterade 1995 som soloartist med albumet ”Big Guitar”.

Fjorton år senare kommer så uppföljaren. Det blev en samling med tretton covers av gamla favoritlåtar av folk som Bob Dylan, Johnny Cash och Conway Twitty. Och han har bjudit in kompisar från förr, vilket sannerligen inte är något dåligt gäng. Elvis Costello hade dock inte möjlighet att delta i någon inspelning så Belmont fick själv instrumentalt twanga sig igenom dennes ”Alison”. Med lysande resultat.

Men sedan är det trångt i gästlistan.

Gamle Ducks Deluxe-sångaren Sean Tyla river av en Steve Earle-inspirerad reggaeklassiker i ”Johnny Too Bad”, blue-eyed soul-veteranen Paul Carrack croonar till Louvin Brothers fina ”My Baby’s Gone” och Graham Parker rosslar sig buspojkfräckt igenom Wilson Picketts ”In the Midnight Hour”. Londonpojken Johnny Nicky — ”British Soul music’s best kept secret”, enligt Belmont och jag är benägen att hålla med; lyssna själva på: www.myspace.com/johnny2badnicky — gör en fantastiskt fin version av Earl Kings ”Time for the Sun to Rise” och Carlene Carter hedrar mamma June Carter Cash i ”Tall Lover Man”.

Kungarna av brittisk americana dyker förstås upp också; Nick Lowe i Charlie Feathers ”A Man in Love” (som även kan höras på hans senaste album ”At My Age”) och Geraint Watkins i en oefterhärmligt watkinsk boogiegullig version av The Springfields ”Island of Dreams”.

”The Guest List” är sammantaget ett sympatiskt album — hjärtevärmande i sin anspråkslöshet. Känslan av ett gammalt kompisgäng som träffas på kvarterspuben och jammar sig igenom gamla favoriter är påtaglig. Och ibland är det ju också allt man vill; ha en trevlig stund i goda vänners lag.

/Johan Kronquist