Recension
Nelson, Willie
American Classic
(Blue Note)

Jag har gillat den här mannen sedan första gången jag hörde honom.

Han är den som slåss med Jerry Lee Lewis, Frank Sinatra och Doug Sahm om att ha störst utrymme i min skivsamling.

Men ibland förstår jag inte honom.

Varför har han gjort den här plattan?

Eller rättare sagt: varför har han gjort den som han har gjort den?

Han är förstås inte en överraskningarnas man, det har han aldrig varit. Men här hade han ett utmärkt tillfälle att ge oss något alldeles extra, när han hade bestämt sig för att göra ett album fullt av amerikanska klassiker.

Men istället väljer han, eller producenten Tommy LiPuma kanske?, att göra en vanlig Willie Nelson-platta.

Visserligen har Willie köpt något som kan vara en smoking eller en ny kostym och kryddat den vita skjortan med en svart fluga. Det är kanske djärvt. För säkerhets skull visar han också upp sig med svart skjorta och svart slips. Det är snyggare och kanske lika djärvt och tillsammans antyder de här kreationerna hur han, eller producenten, vill att den här CD:n ska låta.

Och de vill att det ska låta som ett soundtrack till en Hollywoodfilm. Musiken ska bara finnas där, utan att störa och utan att ta för sig. De gamla välkända låtarna ska rinna förbi, sakta och glittrande, Willie ska sjunga som bara Willie sjunger och ingenting får stå ut, ingen låt får behandlas på annat sätt än rätt upp och ned. Noterna finns skrivna, lägg inte till något! Ett solo på hammond eller piano går an i varje låt, men håll det inom ramarna.

Det enda Willie vågar göra är att wejla lite. Han glider runt emellanåt på versernas slutrad, ibland lite för mycket. Men annars är han den vanlige Willie, den Willie som vi känner som en gammal kompis.

Så när plattan är klar har vi en elegant formgiven produkt, snäll och snygg för öronen, perfekt för småtimmarna när kvällens sista cocktail avnjutes och medan isen smälter i glasen, kan vi fundera över om vi hörde rätt att Norah Jones dök upp i Baby, It´s Cold Outside och Diana Krall backade upp Willie i If I Had You.

Och den där Fly Me To The Moon... var det inte en totalsvängig rökare en gång i tiden med Frank Sinatra och Count Basies storband? Var det den låten som tassade förbi här, lika försynt som alla de andra?

Missförstå mig inte, det är ingen dålig platta det här. Willie Nelson är alltid bra, alltid. Men det kunde ha blivit något alldeles inihelskotta extra, om någon i studion hade ställt sig upp och sagt att nääää, vi tar om det från början och släpper loss så att tapeterna krullar sig, vi har ju fina låtar som alla känner till... låt oss ge dem något som ingen har gett dem förut... något som får lyssnarna att sluta undra vilken film musiken kommer ifrån!

Men alla stod de och dunkade varandra i ryggen. Synd, för det här kunde ha blivit en riktig klassiker.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify