Recension
Gauthier, Mary
Mercy Now
(Lost Highway)

Det må vara en stilla vädjan, eller en samfälld reflektion, men i dessa tider låter det onekligen som en bön. För titelspåret på Mary Gauthiers fjärde album sätter sig obönhörligen som en klump i halsen för alla oss som är trötta på kåta hockeyspelare, nådlösa snöstormar och sömnlösa nätter då vi grunnar på vad fan det egentligen är som finns där i djungeln i tv-serien »Lost«.

Yeah, we all could use a little mercy now
I know we don’t deserve it
But we need it anyhow
We hang in the balance
Dangle ‘tween hell and hallowed ground
Every single one of us could use some mercy now

Det är stor poesi skapad av små enkla ord, välavvägt utlagt över de där tre ackorden som vi lärt känna så väl, men aldrig kan få nog av. Det är, i all sin enkelhet, Gauthiers största stund som artist. Hittills. Men det finns fler godbitar på denna dämpade, av Gurf Morlix elegant producerade pärla, även om det är runt ganska välkänt territorium den ärrade 45-åringen hela tiden rör sig.

Det finns till exempel ytterligare en, mer uttalad bön, ironiskt nog betitlad »Prayer Without Words«, som också är väldigt vass, fast på ett mer handfast sätt. Och »Wheel Inside The Wheel«, med Gauthiers karaktäristiska pratsång i centrum är bara så cool, så cool.

Hon låter emellanåt fortfarande förvillande lik Lucinda Williams, men där den senare förlitar sig på sensualism och råkraft är Gauthier lite kärvare, lite skarpare och lite, well, mörkare både text- och röstmässigt. Och även om hon har en bra bit kvar till John Prine-klass är det denne man närmast kommer att tänka på i de lugnare, akustiska numren. Som den ljuvliga I Drink, med den dräpande punchlinen »Fish swim, birds fly, Daddies yell, Mamas cry, old men sit and think, I drink«.

Känner man till lite om Gauthiers bakgrund känns »Mercy Now« också som ett väldigt självutlämnande album, utan att för ett ögonblick kännas introvert eller självömkande. Bara sårbart, intagande och inbjudande. Precis som det ska vara.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify