Recension
Childish, Billy
Archive from 1959 - The Billy Childish Story
(Damaged Goods)

Genom att till och från köpa skivorna har jag följt Chathamsonen Billy Childishs öden och äventyr i de olika konstellationer, i vilka han har varit den tongivande - The Milkshakes, Thee Headcoates, Thee Mighty Caesars, The Buff Medways och sådant han initierat och producerat - Thee Headcoatees, The Delmonas, Holly Golightly och Pete Molinari för att nämna några.

Efter att ha hört band som Sex Pistols, The Clash, Jam och The Damned, och tilltalats av direktheten i både musik och attityd, tog Childish 17 år gammal 1977 värvning i punkbandet The Pop Rivets. Han har sedan dess aldrig lämnat sin post utan varit rockmusiken trogen.

Med upptäckten av Link Wrays musik ett par år senare förlorade den samtida musiken helt sin dragningskraft på Childish. Ingenting lät ändå lika upphetsande som det som hade spelats in femton till tjugofem år tidigare. Träffande beskriver han sina kommande projekts förebilder med att Thee Mighty Caesars hade The Troggs som utgångspunkt, The Milkshakes befann sig mellan “The Beatles At The Star Club” och “The Kink Kontroversy” och att Thee Headcoats bildades med The Downliners Sect i tankarna. Själv skulle jag vilja fylla på med att The Buff Medways i “Strood lights” och “Medway Wheelers” på ett skickligt sätt tar sig an hur The Who uttryckte sig på sin andra Lp.

Med Billy Childish i sällskap går man aldrig vilse. Han lyfter fram historien, förenar och förädlar musiken från artister som Bo Diddley, The Kinks och Link Wray. I den burleska Thempastischen “Headcoat Lane” med Thee Headcoats drar han med några enkla penndrag ihop “Gloria” och “Baby Please Don´t Go” med skräp-skräck-känslan i The Phantoms “Love Me” och Jackie Morningstars “Rockin´ in Graveyard”.

I ett klipp på Youtube redogör Childish för varifrån han hämtar energin: “Från det man är barn ackumulerar man en massa skit som sen längre fram poppar upp. Jag försöker använda mig av det, få något att växa.” Och visst växer det. Medräknat sina egna soloskivor måste karln ha, ofta hemma i lägenheten, spelat in och gett ut sammanlagt hundratals singlar, Ep:n, 10”- och 12”-Lp:n och Cd:n. Att han förutom musiker, kompositör och producent även hinner med att vara både konstnär och författare kan bara betyda att han är djävulskt fokuserad och helt utan sömnbehov.

I år fyller Billy Childish femtio och genom sin okonventionella hållning har han blivit en av Europas intressantaste musiker och producenter. Dubbel-cd:n “Archive From 1959 - The Billy Childish Story” innehåller femtio exempel på hur han vill att en inspelning skall låta: “My idea is to try and let the record sound like it wants to sounds like, rather than try and control it or turn it into some kind of a product, so on every song in Thee Headcoats, and every song I´ve written, there is an element of trying to annoy the geography teacher.”

Rådet till unga musiker som korsar hans väg är alltid detsamma: “...go out and listen to Link Wray and work out why he sounds more vital than anything the pop stars can rustle up today.”

/Per Magnusson