Recension
Fogerty, John
The Blue Ridge Rangers Rides Again
(Verve/Universal)

1973 begick John Fogerty sin solodebut, om än inte i eget namn. »Blue Ridge Rangers« fick snabbt klassikerstatus, och visst är den bra. Skivan gav en nyttig påminnelse till dem som på fullt allvar trodde att Creedence hade mer gemensamt med den samtida hårdrocken än med Johnny Cash. Jodå, jag lovar, bland oss unga slynglar var det så lyssnarmönstren såg ut.

Men det var också lite tomteverkstad över skivan. Att Fogerty spelade alla instrumenten själv var charmigt. Det visade också vad han kunde göra när han frigjordes från sin tidigare grupps odugliga rytmsektion, men i backspegeln, eller backluren, gör det hela också ett småtaffligt intryck. Det blev Fogertys fantastiska röst och ett antal suveräna sånger, inte stort mer.

Nu räknar vi ett senare årtusende, och John Fogerty ger ut fortsättningen »The Blue Ridge Rangers Rides Again«. Det är en mycket bra skiva, sånär som på två spår. Låt mig börja med dem. Inte ens John Fogerty kan rädda en skräplåt som Rick Nelsons »Garden Party«. Den ungpojksliga oskuldsfullheten klingade äckelfalskt redan i originalet, och John Fogertys softade sång för tankarna till John Denvers mest förljugna stunder.

Inte heller »Heaven’s Just A Sin Away« fungerar. John Fogertys version är inte tillräckligt könsöverskridande för att bryta det reaktionära intrycket. Styrkan i The Kendalls original och i Kelly Willis cover låg i, förutom det överlägsna artisteriet, att den kvinnliga stämman definierar sången. Jeannie Kendalls ungflicksröst intensifierade naturligtvis moralpaniken i 1970-talets Nashville. Vad hon och hennes far gjorde var att återkoppla till den kvinnliga honky tonk-traditionens emancipatoriska strävan som den uttrycktes av Charline Arthur, Loretta Lynn, Jeannie C. Riley, Kay Adams och Norma Jean. När John Fogerty framför sången blir det bara en kodifiering av honky tonk-machismons sextioåriga privilegier.

Och med dessa reservationer gjorda, »The Blue Ridge Rangers Rides Again« är en strålande skiva. Singularböjningen understryker att det handlar om en grupp, och musiken har just den starkt samspelta gruppens täta intensitet och samförstånd. Det blir så med Greg Leisz på steel och Buddy Miller på någon av sina Davoli-gitarrer. Miller gav femtio dollar styck för dem, men sedan Larry Campbell lånade en av dem på Dylans turné har priset stigit till flera tusen dollar.

John Fogerty öppnar med ett pålitligt populistiskt slagnummer, John Prines »Paradise«. Jason Mowerys mandolinintro ger direkt en förståelseram, en mjuk traditonalism som understryker vemodet, vilket sedan får extra djup av Mowerys dobrolicks och Leisz läckert svällande steelgångar. Countryn har en rik tradition av protest mot gruvkapitalismens förtryck, men kanske var Prines uppgörelse med den vanvettiga strip mining-metoden den första countrysången, vid sidan av New Harmony Sisterhood Bands »Draglines«, som riktade uppmärksamheten mot gruvkapitalismens miljömord.

Sedan följer ett old timey-impregnerat Bakersfield-sväng i makarna Bramletts »Never Ending Song of Love«, ett mer förutsägbart men ändå snyggt Bakersfield-sväng i »I Don’t Care (Just As Long As You Love Me)«, en känsligt nertonad tolkning av »Back Home Again« som påminner oss om vilken fantastisk låtskrivare John Denver faktiskt var i sina bästa stunder och en version av »I’ll Be There« som visar hur covern skapar sin egen starka tradition. Hos Fogerty hör vi inte främst Ray Price, utan Doug Sahms tolkning av honom, precis som Jill Johnsons tolkar Linda Ronstadt när hon tolkar Stones i »Tumbling Dice«.

Jag kunde nämna resten av låtarna också, men nöjer mig med att säga att det fungerar perfekt när John Fogerty och Springsteen möts i »When Will I Be Loved«. Det är uppenbarligare lättare att göra en trovärdig, könsöverskridande tolkning av kärlekens kval än av sexualitens irrvägar.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify