Recension
Louie and The Lovers
The Complete Recordings
(Bear Family/Border)

Historien är värd att berättas. Hur Louie Ortega och hans tonårskamrater, i John Steinbeck-land, Salinas i Kalifornien, i slutet av sextiotalet bildade bandet The Omens och harvade runt på skoldanser eftersom de var för unga för att få spela på klubbar eller barer. Hur Texaslegendaren Doug Sahms fru upptäckte ynglingarna och fick mannen att lyssna och på stört erbjuda inspelning och skivkontrakt med Epic Records. Hur skivan slarvades bort och bara sålde i ett par hundra ex. Hur Atlantic Records Jerry Wexler flög kvartetten i sitt privata jetplan till Miami och spelade in ett andra album och hur detta album av oklara anledningar aldrig släpptes.

1970 var de ett gäng pojkar, fortfarande tonåringar, av mexikanskt och kaliforniskt ursprung som knappt hade varit utanför hemstaden. Doug Sahm, som för tillfället bodde i Kalifornien eftersom han åkt dit för marijuanainnehav i Texas, gick bananas när han fick höra detta unga band, som då kallade sig Country Fresh. De var inspirerade av Hank Williams, Ray Charles och Creedence Clearwater Revival och kryddade hela anrättningen med en frisk dos mexikanska klanger. Det var som om Sahms egna musikaliska vision besannats. Hans ”Mendocino”, som släppts bara året innan, var som en annan gren på samma träd. Doug Sahm döpte efter en dröm om bandet till Louie and The Lovers och bokade tid i Columbus Studios i San Francisco.

Albumet ”Rise” producerades av Doug Sahm och spelades in och mixades på bara arton timmar; ”No overdubs, hardly more than two takes. Wham bam, that’s it”, enligt Louie Ortega. Resultatet är ett under av skönhet och albumet förtjänar sin klassikerstämpel.

Att ringa in musiken är inte det lättaste. Den är ljuvlig, för det första, men det räcker kanske inte som förklaring? Tänker man ett rootsigt sextiotals San Francisco à la Moby Grape och korsar det med lika delar Creedence, tex-mex, soul och countryrock så är man kanske en bit på väg. Och tar man titelspåret så förebådar det rentav det som Big Star snart skulle definiera som powerpop, om än med en touch av John Fogerty eller möjligtvis The Byrds.

Louie Ortega, som skrev alla spår utom ett, uppvisar en låtskrivarbegåvning utöver det vanliga. Moget och organiskt och med en musikalitet som, med tanke på bandmedlemmarnas ålder, är minst sagt imponerande. Att ”Rise” sålde så dåligt är en gåta. Det hjälpte inte ens att musiktidningen Rolling Stones Greil Marcus kallade första singeln ”I Know You Know/Driver Go Slow” för ”The best new single I’ve heard”.

Albumet var länge en eftertraktad raritet på samlarmarknaden, tills Acadia återutgav det på cd 2003. Och nu är det dags för en ny utgåva, men denna gång kompletterad med hela det tidigare outgivna andra albumet och ett gäng singelspår och outtakes. Allt som allt tjugosju låtar och ett 26 sidor långt, rikt fotoillustrerat häfte.

Bakom detta imponerande arbete ligger Rootsybekantingen L-P Anderson (som tidigare bl a givit oss de fantastiska Jim Ford-utgåvorna) och den mycket saknade musikjournalisten Lennart Persson. Persson skriver i en personlig, informativ text i cd-konvolutet om sitt långvariga kärleksförhållande till Louie and the Lovers slyngelfräcka chicanorock och interfolierar texten med Louie Ortegas egna hågkomster.

Några ord om det tidigare outgivna materialet; de försvunna Atlanticinspelningarna, som hittades på en kassett av Doug Sahms son Shawn för några år sedan.

Jerry Wexlers jetplan flög inte bara in fyra storögda Salinaspojkar till den där studion i Florida, utan även välrenommerade musiker som steelgitarristen Charlie Owens, tex-mex-legendaren Flaco Jimenez, Dr John och saxofonisten David ”Fathead” Newman. Doug Sahm själv spelade gitarr och producent var, förutom Wexler, ett annat tungt namn från Atlantic Records: Tom Dowd. Låtmaterialet var även denna gång starkt och mestadels skrivet av Ortega. Men här har även en vacker mariachidoftande tolkning av Marty Robbins ”El Paso” smugit sig in, liksom Jackie DeShannons fina ”Salinas” (här kallad ”Down Around Salinas”), som får sig en själfull omfamning. De mexikanska sångerna ”Ya No Ilores” och ”La Paloma” framförs med en osviklig känsla för traditionen och garneras med prunkande dragspel av Flaco Jimenez. Och Memphis Horns-förstärkta Doug Sahm-kompositionen ”Spread Some Love Around” låter som ett funkrockigt möte mellan J.J. Cale och Sam & Dave.

Men Ortegas egna sånger skäms verkligen inte för sig. ”Forgive Me This Time” är en förtrollande ballad med stämsång härifrån till evigheten och ”We Don’t Have to Change” flyter stilla och vackert fram som den klargröna Salinasfloden. Allra sist på samlingen ligger den bedårande ”Never Be a Saint”; en rak och naken skönhet, även den med bländande stämsång och ett värmande akustiskt vemod.

”The Complete Recordings” är en lite sorgligt konstaterande titel, men det kunde förstås varit värre. Om inte outtröttligt grävande musikälskare som männen bakom denna samling funnits hade Louie and the Lovers diskografi varit betydligt kortare. Så tack Bear Family, tack L-P Anderson och tack Lennart Persson, än en gång. Ni har fyllt ett tomrum i musikhistorien.

/Johan Kronquist