Recension
Charles, Ray
Modern Sounds in Country and Western, volumes 1 & 2
(Concorde Records/Universal)

Milestone, skrivs det på engelska.

Milstolpe är den någon för raka svenska översättningen. För mil och mile är visserligen båda längdmått, men skiljda åt i längd.

Början till något nytt, med den översättningen närmar vi oss innebörden i det engelska uttrycket.

Början till något nytt var defintivt Ray Charles två album med tolkningar av 24 mycket välkända countrylåtar. Inspelade 1962 på fem dagar. Jo, faktiskt, ettan tog tre dagar, tvåan två.

Två album som fortfarande känns som början till något nytt, för vem har därefter så tolkat countryns själ och gjort det så eget och så rätt.

Bakgrunden, historien, inspelningen, eftersnacket, att här ta upp plats med det är att för alla ni sakkunniga slöseri med tid. För er som av olika skäl ännu inte tagit till er de två albumen, ni ska här inte tröttas med berättelsen. För då skyms musiken. Berättelsen finns, bland annat, utmärkt formulerad på Wikipedia.

Själv uppfattade jag då plattorna kom nog aldrig inspelningarna som country. Åtminstone inte country som Johnny Horton´s »North to Alaska« eller Larry Finnegan´s »Dear one«. Utan det var bara bra musik.

När albumen kom ut var det också år innan countrymusik i vissa kretsar fick peststämpel.
Nej, det var bara bra musik. Då liksom nu och för alltid.

Ray Charles förhållande till country var för mig och säkert för många andra en okänd historia. Jag lärde den vid läsandet av Barney Hoskin´s bok »Say it one more time for the brokenhearted«. Denna färd i ett musiklandskap som jag innan var övertygad om var svart eller vitt visade sig vara bådadera och det utan den regelbok jag hade lyssnat efter. Ray Charles växte upp med countrymusik, han gillade den, han spelade den själv, han tog den med sig när karriären tog sin början, han tog den med på scen och i skivstudion. En sanning för en del svår att ta till sig. Jag minns en skribent på Dagens Nyheter som avgudade Ray Charles men hatade country och som vägrade acceptera att Ray Charles visade intresse för genren.

Där är vi åter vid hemligheten med den enorma succé LP-skivorna gjorde. Ordet enorm har faktiskt relevans, försäljningssifforna och alla listplaceringar är beviset därför. När tidigare och idag listor görs över tidernas bästa populärmusikinspelningar, »Modern Sounds in Country & Western« kommer bara undantagsvis utanför de 100 främsta.

Inspelningarna för ABC-Paramount gjordes inte utan motstånd från ansvariga. Men motståndet bröts snart ner. Ray Charles visade med tydlighet vad han ville, han var sin egen producent, upplägget delat mellan stråkdraperade ballader och rytmiskt storband var hans. Låtvalet hans eget från en sångskatt på drygt 400 låtar.

Det var hans tolkning av country & western, en tolkning utan steel och fiddle. Jämför vid med countryrock, alt-country och americana använder man där oftast country yttre regalier och formverk. Ray Charles tog fasta på själen och ur det kom en känslostorm med förlorad kärlek, ensamhet, längtan och relationsdramatik som talade och ännu talar och berör alla.

På den här återutgivningen av de två albumen kommer alla de 24 spåren i rak följd. Texten i det medföljande häften uppmanar oss till att lyssna så som det var en gång när plattorna gavs ut, de sex första spåren på första LP:n, sedan andra sidan och så vidare. Då kan vi fullt ta till oss helheten.

Att än en gång höra inledningen till »I can´t stop loving you« är som att förflyttas till den tid då radioprogrammet »Tio-i-Topp« ännu sändes i P1 och Carl-Eiwar var programledare. Jag önskar innerligt att ni som inte var med då kan förstå min känsla, så mäktig, så omfamnade.

Förresten, undrar om vi inte ska sända en tacksamhetens tanke till Tab Hunter. Det var nämligen så att produktionsansvariga tyckte att »I can´t stop loving you« var första volymens svagaste spår och placerade den näst sista på andra LP-sidan. Men när Tab Hunter gjorde en cover reagerade produktionsteamet snabbt, man kortade ner LP-versionen till singelformat, gav ut den och resten ger för en gång skull verkligen skäl för uttrycket att det är historia.

/Frank Östergren