Recension
Elliott, Ramblin´ Jack
A Stranger Here
(Anti)

Ramblin’ Jack Elliott, vars egentliga namn är Elliott Charles Adnopoz, framstår vid 78 års ålder som en av den amerikanska folkmusikens mest slitstarka veteraner. Hans karriär har nu pågått i nära 60 år. Som ung man var hans läromästare Woody Guthrie, innan en förlamande sjukdom förpassade denne till en sjukhussäng. Elliott blev då en av Guthries trognaste lärjungar och höll liv i hans repertoar. Det har ibland hävdats att den unge Bob Dylan tog till sig mer av Guthries stil och låtar genom att lyssna på Elliott än på Guthries egna inspelningar.

Ramblin’ Jack Elliott har fortsatt sin karriär i med- och motgång. Han har spelat in skivor för ett otal olika etiketter och spelat på alla klubbar där det funnits någon som velat höra honom. Till skillnad från en samtida som Pete Seeger och en lärjunge som Dylan, har han aldrig varit särskilt produktiv som låtskrivare. Det har säkert bidragit till att han hamnat lite i marginalen. Riktigt stor har han aldrig varit.

Sedan några år Elliott knuten till bolaget Anti, där andra nästan uträknade veteraner som Solomon Burke och Merle Haggard kunnat spela in hyllade skivor. 2006 kom Elliotts första skiva på etiketten, den fina »I Stand Alone«. Tidigare i år kom så hans andra Anti-skiva, »A Stranger Here«.

För denna skiva rekryterades Joe Henry som producent, vilket redan på papperet framstår som en bra idé. Joe Henry föreslog att Elliott skulle spela in blueslåtar från 1930-talet, den era av ekonomisk depression vår nuvarande tid ibland jämförs med. Elliott nappade direkt på idén.

Joe Henry samlade ihop ett utmärkt band som tillsammans med låturvalet och Elliotts väderbitna röst bidrar till att ge skivan en känsla av enhetlighet. Bland musikerna finns välbekanta namn som David Hidalgo från Los Lobos och Van Dyke Parks. Ljudbilden är stämningsfull och medverkar till att ge de ofta välbekanta låtarna fräschör. Det vittnar om alla inblandades professionalism att skivan spelades på fyra dagar.

På första spåret, »Rising High Water Blues«, ges ett arrangemang som osökt för tankarna till New Orleans. Med tanke på låtens tema är det inte helt opassande. Nästa låt är Reverend Gary Davis »Death Don’t Have No Mercy«, som långsamt stiger i intensitet under sex minuter. Den låten, liksom flera andra, drivs fram av piano, vilket inte är helt vanligt på denna typ av skivor.

Sedan följer ytterligare åtta låtar som vittnar om hårda tider, utanförskap, dödlighet och köttslig lust, teman som inte förlorat sin aktualitet. En mörk humor, alltid bra att ha i bistra tider, skiner igenom i flera av sångerna.

Bland skivans höjdpunkter kan nämnas en oväntat lyckad version av Blind Willie Johnsons magnifika »Soul Of A Man«. Oväntat lyckad då jag betraktar Johnsons original som en oantastlig klassiker, omöjlig att överträffa. Det gör heller inte Elliott, utan det vittnar om hans talang som uttolkare att han gör den till sin egen. Furry Lewis »Falling Down Blues«, passar Elliotts stil ypperligt och kan också räknas till höjdpunkterna. Skivan avslutas med »Please Remember Me«. Jag hoppas Elliott inte menar det som ett avsked.

Skivan är mörk och illusionslös, men ändå lite trotsig och humoristisk. Sådan är ju ofta folkmusiken.

/Tobias Levander

Lyssna på Spotify