Recension
Griffith, Nanci
The Loving Kind
(Rounder/Universal)

I intervjuboken »Nanci Griffith’s Other Voices«, utgiven 1998, berättar sångerskan en av de vackraste historier jag vet om musikalisk fostran (en annan finns i Hilding Rosenbergs självbiografi). Nanci Griffith säger att hennes föräldrar aldrig försökte anamma barnens intressen, utan förutsatte att ungarna hade samma intressen som de själva. Därför drog Nanci Griffiths pappa med henne på en folkklubb i Austin när hon var tolv år, för att höra en ung och lovande folksångare. Det var Townes Van Zandt. Jag antar att Nanci Griffith förr eller senare skulle hört Van Zandt i vilket fall som helst, men varför vänta i onödan?

I Texas betraktades också Townes Van Zandt som en folksångare, och på samma sätt tror jag det är vettigast att räkna in Nanci Griffith i traditionen från Greenwich Village. Hon plägar visserligen kallas countryartist, men i grunden har hon mer gemensamt med Pete Seeger, Ian & Sylvia och Tom Paxton än med Merle Haggard, Loretta Lynn och George Jones. Att det lyriska jaget i »Listen to the Radio« på »Storms« relaterar sin egen livsupplevelse till Loretta Lynns sånger eller att Nanci Griffith spelat in en del countrystandards speglar främst den nordamerikanska folkmusikvågens öppenhet för folkligt förankrade musiktraditioner, på samma sätt som alla countryversioner av Townes Van Zandts sånger understryker de flytande gränserna likaväl som countryns integrativa strävan. Traditionerna vävs in i varandra. Kom ihåg att Woody Guthrie presenterades som »hillbilly singer« när han uppträdde i New York.

När Nanci Griffith tolkade sina folk- och countryfavoriter på »Other Voices | Other Rooms« och »Other Voices, Too (A Trip Back to Bountiful)« gjorde hon det med folkmusikalisk attityd. Det var lite som om en sentida inkarnation av Almanac Singers hade återförenats. När hon sedan lät Londons symfoniorkester ackompanjera henne på »The Dust Bowl Symphony« eller tolkade sina egna sånger som torch songs på »Ruby’s Torch«, tog hon steget från Almanac Singers till The Weavers.

Jag tror att den här taxonomeringsfetischismen behövs i fråga om Nanci Griffith. Det finns en tydlig konstans i hennes verk, även om utanverket skiftar. När detta drar år countryhållet, eller i mer obestämd popriktining som på »Late Night Grande Hotel«, är hon folksångerskan som prövar skilda stilar, inte countrysångerskan som vill slå vakt om traditioner eller vill bli kommersiell (beroende på vilken av skivorna man talar om).

Nanci Griffiths folkmusikaliska stileklekticism gör också att man som lyssnare, det gäller åtminstone mig, lättare relaterar till vissa delar av Nanci Griffiths katalog än till andra. För mig var Nanci Griffith bäst från sista skivan på Philo (»The Last of the True Believers«) till »Storms« och sedan på de två folktributerna. Jag föredrar alltså folksångerskan som vandrar lite i countrys utmarker framför den gnälligare folksångerskan eller den mer kommersiellt prövande; jag har svårt att se albumet med Londonsymfonikerna som annat än trist publikfrieri trots att jag älskar The Weavers.

Sedan ett par år har Nanci Griffith närmat sig de stilar hon renodlade under senare delen av åttiotalet och förra delen av nittiotalet. Den nya skivan »The Loving Kind« är också hennes bästa sedan »Other Voices, Too (A Trip Back to Bountiful)«.

Redan det inledande titelspåret anslår tonen. Det är en klassiskt formad topic song om kärlek över rasgränserna. Nanci Griffith har, bortåt femtio år senare, facit på hand. Därför kan hon sjunga att de unga tu som trotsade lagar och fördomar genom att gifta sig i Virginia 1958 »changed the heart of the nation«. De orden var ännu inte möjliga i Greenwich Village-vågen, men med en afrikansk-amerikansk president får även det icke-politiskt motiverade motståndet mot rasismen sin plats i historien.

Den sången följs av moraliteten »Money Changes Everything« och den lågmälda tolkningen av exiltexanens upplevelse vid Hudson River i »One of These Days«, en nytolkning av den bästa sången på »Last of the True Believers«. »Up Against the Rain« är en oändligt vacker hyllning till Townes Van Zandt, men namnet nämns inte. Därmed växer sången från sin partikulära syftning till att ge en bredare tolkning av det unga självförbrännande geniet, »You took in on yourself to pave the way to hell«. Det kan lika gärna handla om Keats, Schubert, Rimbaud, Charlie Parker, Hank Williams, Gram Parsons, Tommy Bolin eller Paul Kossoff.

»Cotton’s All We Got« handlar om Lyndon B Johnson. »LBJ« nämns, och referensen understryks av politiska nyckelord som »great society« och »war on poverty«. Men sången ger även en tolkning på en mer allmän nivå av hur de goda politiska drömmarna kan förfelas. Och »Not Innocent Enough« handlar uttryckligen om Philip Workman, en av de få dödsfångar som avrättats i Tennessee sedan moratoriet enligt Furman-domen hävdes och de nya dödsstrafflagarna godkändes i stat efter stat i »the Death Belt« i södern.

Workman är en tacksam symbolgestalt för dödsstraffmotståndet. Flera medlemmar i den jury som fällde honom uttryckte senare tvivel på Workmans skuld. Det gjorde även dottern till den polisman som Workman dömdes för mordet på. Workman satt dessutom tjugofem år i dödscell innan han avrättades 2007, och som sin sista måltid beställde han en vegetarisk pizza att ges till en hemlös.

Det amerikanska dödsmaskineriet vilar bland annat på avhumanisering av den dömde. Varje gång ett individuellt öde uppmärksammas innebär det också att straffet »förmänskligas«, bortom rationalieringar och bestifiering av den dömde. Då får sången också sin betydelse som protest mot dödsstraffet, inte endast mot avrättningen av en fånge vars skuld var ifrågasatt. I det avseendet är Nanci Griffiths sång lika bra som Steve Earles »Ellis Unit One«.

Några av de textmässigt bästa sångerna på Nanci Griffiths nya skiva vilar alltså på fint genomförda nivåväxlingar mellan en individuell och en bredare syftning. Sången som riktas till George W Bush, »Still Life«, fungerar på ett annat sätt. Den anknyter till det klassiska döden i livet-motivet. Titeln betyder ordagrant stilleben, men i texten fungerar attributet som tidsadverb: »It’s still life, when it’s broken« med flera varianter. Det naglar fast både det personliga ansvaret för politiken och att det alltid finns alternativ. Tematiken får ytterligare acccent av att det franska ordet för stilleben anknyter till döden, »nature morte«.

Så långt, kanske alltför långt, det lyriska. Men jag har inte hört en så konsekvent textmässig gestaltning, och med så fina lyriska vinklingar, på någon tidigare skiva med Nanci Griffith. Visst har hon skrivit massor av bra texter, men det har varit enstaka sånger, som geniala glimtar mer än ett sammanhängande lyriskt universum.

Men skivan formar även ett konsekvent musikaliskt universum. Arrangemangen är lågmälda, kompet lyfter fram Nanci Griffiths sång men musikerna ger också små kommentarer till sångerna. I utsökta tolkningar av Dee Moellers sånger »Party Girl« och »Tequila After Midnight« (Dee Moeller var med i sjuttiotalets outlaw-rörelse, men har dragit sig tillbaka) understryks den genomskådande uppgivenheten av huggande elgitarr, porös steel och sorgmodig fiddle, i »Tequila After Midnight« med läckert western swing-drag i stället för den drivande elgitarren.

Inte minst Shad Cobbs fiol sätter stark prägel på ljudbilden, ofta som en solitär röst som understryker utsattheten i Nanci Griffiths sång. Det är djupt gripande musik, oerhört vacker i sin sorgmodiga attack, både av kärlekens och politikens irrvägar.

»The Loving Kind« är en av Nanci Griffiths bästa skivor.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify