Recension
Holmes
Holmes
(Groove Gravy/Hemifrån)

Att googla på “Holmes” är ett litet äventyr. De två första svaren blir privatdetektiv Sherlock och den välhängde porrskådisen John. Efter lite detektivarbete hittar man dock till Israelfödde Roy Shakkeds hemsida sweetholmes.com. Där kan man bland annat läsa att Holmes bara är ett av hans många alias.

Efter en tid som barpianist i Boston, kompositör för dataspel och producent för Delta Records i New York startade han eget bolag, Groove Gravy, och släppte — under namn som The Tao of Groove, Jazzelicious, Zigo och Joint Chiefs of Staff — album med samplingar och mixningar av bl a gamla jazzlåtar.

Numera bor han i Los Angeles och när han inte komponerar musik för reklam och tv-serier som CSI Miami, Sex and the City och Nip/Tuck, så gör han pop under just namnet Holmes.

Ja, jag vill nog kalla det pop, även om influenserna tycks lika många som googlesvaren på hans artistnamn. De tydligaste rötterna kan spåras till Beatles och sjuttiotalets singer/songwriters. Jag tänker på Harry Nilsson, Randy Newman, ELO, powerpop och pure pop for now people-pop. Och i en låt som funkfräcka, elektroniskt anstrukna“Go Computer” kan man ana släktskap med modernare vidsynta akter som Flaming Lips eller My Morning Jacket.

Man blir inte överraskad av att han omger sig med musiker som tidigare jobbat med bl a Beck och just ELO. Inte heller att han avslutar albumet med en slö, pianoburen och atmosfärisk version av David Bowies ”Let’s Dance”. Han har fingrarna i många musikaliska syltburkar den här rackaren. Och han vet hela tiden vad han gör. Det är busigt och lekfullt men alltid med en fingertoppskänslig och hantverksmässigt utmejslad melodikänsla. Dessutom med refränger som är mer smittande än svininfluensan.

Holmes gjorde välhängd eklektisk musik redan på 2007 års ”Stop Go” och den är väl värd att leta reda på, men på nya albumet sitter alla bitar lite mer självklart på plats. Att lyssna på Holmes är nu också ett litet äventyr.

/Johan Kronquist