Recension
Watermelon Slim
Escape from the Chicken Coop
(NorthernBlues/Rootsy)

Lyssna på detta:

“Watermelon Slim incarnates the deepest and truest roots of American music. Combine Jimmie Rodgers, the Carter Family & Bob Wills with Blind Lemon, Sonny Boy Williamson and Wilson Pickett — and you have Slim — a one of a kind pickin’ & singin’ Okie dynamo.”

Det är Jerry Wexler, den legendariske soul-, r&b-, blues-, mm mm-producenten som talar. En man vars ord borde väga tungt.

Ja, inte är det svårt att älska denne gamle lastbilschaffis. Eller, lastbilschaffis förresten, att förringa honom till bara det vore närmast ett hån mot hans imponerande häpnadsväckande liv och äventyr. Han säger själv att ”I've lived a fuller life than most people could in two (...) If my plane went down tomorrow, I'd go out on top".

Bill ”Watermelon Slim” Homans är gammal Vietnamveteran och fredsaktivist och har jobbat som just lastbilschaufför, men också bl a som truckförare, sågverksarbetare, försäljare av vedträn, begravningsentreprenör och — såklart — vattenmelonfarmare. En period försörjde han sig som simpel småtjyv. Han har dessutom hunnit med att skaffa grundexamen i såväl journalism som historia och kan stoltsera med ett medlemskap i Mensa, föreningen för personer med hög IQ.

Musiken har funnits med honom sedan han låg skadad i en sjukhussäng i Vietnam. Där lärde han sig spela, vänsterhänt och upp & ned, på en femtiokronors-gitarr, med en bit av en rostig kaffekopp som plektrum och en zippotändare som slide. Om inte det är blues så vet jag inte vad.

Han släppte en skiva med anti-krigslåtar 1973; det första kända albumet av en vietnamveteran. Flera spår skulle sedemera spelas in av Country Joe McDonald.

2002 var Slim nära att stryka med i en hjärtattack. Han tog då beslutet att sluta frakta kemiskt avfall och istället ägna sig åt sin stora passion på heltid — musiken. Sedan dess har han släppt tre prisbelönta (bland annat har han fått hela sjutton nomineringar till Blues Music Awards på bara fem år) och kritikerhyllade album sprängfyllda med råbarkad och kompromisslös blues i blåställ.

På ”Escape from the Chicken Coop” har han lämnat sina gamla musiker i ”The Workers” hemma och åkt till Nashville för att spela in ett countryalbum tillägnat en av truckercountryns största: Dave Dudley.

Om nu bluesvänner börjar skruva på sig så kan ni lugnt sitta kvar en stund till. För även om Slim här bjuder på såväl honky tonk i Moe Bandy-bekantingen ”Hank Williams, You Wrote My Life” som countrynestorn Roy Acuffs gamla nykterhetsivrande ”Wreck On the Highway” har han inte tagit många steg ifrån bluesen. Genom albumets alla artonhjulingar, vägkrogar, steel guitars, kvidande fioler och ”hard drivin’, hard drinkin’” sons of guns simmar Slims deltavassa sluga slidegitarr som en hal kattfisk. Som för att påminna oss om att blues och country egentligen bara är två sidor av samma mynt.

Det görs inte bara med sällsynt skarpa och trovärdiga betraktelser från vägarna av en man som vet hur det går till, utan också med en frisk portion humor. En världsvan rå humor som gäckar och leker med oss, med traditioner och genreattiraljer. Det kan handla om den enkle mannens behov, som i stompiga ”Skinny Women and Fat Cigars” eller frustration och avundsjuka inför kollegornas snabbare, renare, stiligare bilar; ”It’s never too hard to be humble / But I’m doin’ the best that I can”.

Slim har en röst mättad av år och erfarenhet; en röst man stannar upp inför, som man lyssnar till för att det känns som om man liksom bara måste. Det är som vore den uppgrävd ur Oklahomajorden. Jag skulle kunna nämna en viss likhet med en annan gammal bluesräv som Carlos Guitarlos, men det säger jag i så fall mest för att fler ska upptäcka denne fantastiske bluesman (leta genast reda på hans magnifika ”Straight from the Heart” från 2003!).

Höjdpunkter här skulle kunna vara kärvt rockiga ”Should Have Done More” eller traditionellt steelfina ”The Way I Am”, men det är trots allt en smaksak och sant ungefär bara tills nästa spår tar vid. Så starkt är låtmaterialet. Rakt igenom.

Producenten Miles Wilkinson (Guy Clark m fl) har en gedigen historia i americanakretsar och de närmast organiskt följsamma musikerna är svårt att ha några invändningar mot, i synnerhet som man kan räkna in namn som Stuart Duncan, Paul Franklin, Kenny Malone, Gary Nicholson och Darrell Scott. Bara för att nämna några. Musikaliteten är gnistrande vare sig du vill kalla det blues, country eller bara hederligt bonnasväng.

Ska du bara köpa ett truckeralbum i år så...

/Johan Kronquist