Recension
Hobart, Rex & The Misery Boys
Empty House
(Bloodshot)

Äkthet är ett märkligt begrepp.

Eller autencitet, som man säger i mer akademiska kretsar.

Vi vill ju gärna att våra bluesgubbar ska ha fått blåsor i händerna av allt bomullsplockande och att våra countrymusiker ska ha duckat för flygande flaskor bakom sågspånsbarernas hönsnät.
Eller att de åtminstone ska ha dyrkat Merle Haggard och Buck Owens sen barnsben. Som Dale Watson. En så genuin shitkicker som man kan önska.

Men så dyker det upp en snubbe som Rex Hobart och kastar alla teorier över ända.

Hobart var sångare och låtskrivare i punkmetal-gruppen Giant Chair i Kansas City till för en sex sju år sen.

Då bytte han skivbolag och började skriva och sjunga country i stället.

Och nu kommer vi till det riktigt hemska.

Där Dale Watson låter som om han fortfarande bara stod och stampade på sina idolers ställe låter Hobart som om han förde traditionen vidare. Han sjunger med en rik, nyanserad röst, har en gitarrist som i sina bästa stunder är lika innovativ som Pete Anderson och han skriver låtar som hela tiden bryter ny mark, både musikalisk och textmässigt. Som »I Don´t Like That Mirror«, »Heartache To Hide« (som handlar om älskarinnan som vill lämna honom, utan att det blir det minsta töntigt) och den mörkt ödsliga självmordslåten »Black Iron Bridge«.

Och då händer detta märkliga. Att den ärbare Dale Watson bara framstår som en trött plagiatör medan gamle hårdrockaren Hobart är den som är bra, som har förstått svärtan i musiken.

Som är äkta.

Märkligt, va?

/Christer Olsson