Recension
Tucker, Tanya
My Turn
(Saguaro Road Records/BAM)

Tanya Tucker kommer alltid att vara tonårsstjärnan som såg ut som en trettonåring, men sjöng som en klassisk bluessångerska. Och hon kommer att vara en av Nashvilles mest välrenommerade hell-raisers, en av de mer konsekventa värdetrotsarna inifrån.

Det är två ofrånkomliga bilder av Tanya Tucker. Under sina trettiosju år som skivartist har hon hunnit med det mesta som ryms under Nashville-paraplyet. Mainstreamcountry med starka popinfluenser likaväl som tydligare traditionsprägel, country som klingar av både rockabilly och sydstatsrock, innerliga ballader men även tyngre röjarlåtar, som en duett med Delbert McClinton där den senare låter som vore han lånad från Wiener Sängerknaben, åtminstone relativt vis à vis Tanya Tucker. På sina senare skivor har hon visat en mer avklarnad sida, lika bra den.

Hon har också drabbats av de obligatoriska bolagsproblemen, vilket bland annat tvingade henne att spela in sina gamla hits på nytt på åttiotalet. Därför ska man alltid se upp med hennes samlingar, men dubbeln på Raven täcker alla bolagen. Dessutom finns de flesta av hennes tidiga lp-skivor återutgivna som cd.

Och nu kommer nästa punkt på det obligatoriska countryprogrammet, en coverskiva, lämpligt nog kallad »My Turn«. Efter att nykomlingar som Patty Loveless och Martina McBride, även Pam Tillis fast hennes skiva hade mindre bred syftning, gjort coverskivor är det självklart Tanya Tuckers tur. Som sina sisters in crime gör hon det också fantastiskt bra.

Tanya Tucker framför sånger av Faron Young, Charley Pride, Merle Hagggard, Buck Owens, Don Gibson, Lefty Frizzell, Hank Williams och några till. Titlarna är de givna: »Wine Me Up«, »Lovesick Blues«, »Is Anybody Goin’ to San Antone«, »Love’s Gonna Live Here«, »Crazy Arms« och så vidare.

Framförandena är stilrena. Boo Bernsteins steel är i allra högsta grad närvarande. Den närmast smetar ner ljudbilden på traditionellt sätt, inte bara med svällande ackord utan även med glimrande melodispel. Pete Anderson växlar mellan honky tonk-huggande och stompigare figurer på gitarren. Don Reeds fiddle ligger sorgmodigt i bakgrunden, ibland i framskjuten position som för att understryka stämningen ytterligare. Och Flaco Jimenez ger »Is Anybody Goin’ to San Antone« en ton av sin gamla version tillsammans med Doug Sahm, bara så oerhört mycket bättre den här gången.

Tanya Tucker väljer inte bara musiker utan även duettpartner med omsorg. I »You Don’t Know Me« tillför Rhonda Vincent en känsloaccent. Jim Lauderdale intar närmast imitatoriskt Buck Owens plats i »Love’s Gonna Live Here«, och The Grascals stämmor avtecknas vackert mot Bernsteins steel och Tanya Tuckers solosång i »After the Fire Is Gone«.

Tanya Tucker visar alltså både sin traditionsmedvetenhet och sin utsökta vokala kontroll på »My Turn«. Det är ett lysande album.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify