Recension
Scruggs, Chris
Anthem
(Cogent Records)

Är man son till sångerskan, låtskrivaren och producenten Gail Davies och dessutom barnbarn till Earl Scruggs så antar jag att man tycker sig ha mycket att leva upp till. Det är klart många av oss lyfter blicken när vi ser namnet Scruggs, men sedan är det naturligtvis upp till bevis - och det klarar Chris Scruggs alldeles utmärkt.

Under den tidiga uppväxten var han på ständig turné med modern och blev vaggad till sömn av dennes skivsamling bestående av Everly Brothers, Webb Pierce och The Beatles. Ett års vistelse i England som nybliven tonåring gav honom insikt om hemlandets bortglömda rockabillyhjältar som Gene Vincent, Eddie Cochran och bröderna Burnettes Rock n Roll Trio.

Efter några års slit på Nashvilles mindre fashionabla barer får multiinstrumentalisten Scruggs år 2001 erbjudande från gruppen BR5-49. Han blir permanent medlem fram till 2005.

På soloskivan “Anthem” visar Scruggs att han förstått betydelsen av starka och väl framförda melodier. Ibland med så hög igenkänningsfaktor att jag t ex hade svårt att acceptera “Old Souls Like You And Me” som något han skrivit själv och inte ett Everly Brothersoriginal från första hälften av sextiotalet. Kan ett erkännande bli större än så?

Här finns även klassisk honky tonk som “Where The Wind Might Blow”, modern western swing i “It Ain´t Right”, den suggestiva “Josephine” med lätta progressiva / psykedeliska influenser och en klacksparkande “Running From The Graveyard” som är klockren - ja faktiskt - pubrock med fylle-sjungmed-refräng.

Det märkliga med “Anthem” är att Scruggs, trots att han inte ens var född då, har gjort just den skiva som den första generationens countryinspirerade pubrockband - typ Brinsley Schwarz, Egg Over Easy, Charlie & The Wideboys och Chilli Willi & The Red Hot Pepper - så gärna ville göra.

Den ensamma barndomen, och både hans längtan efter och förvissning om att förändring är möjlig, skildras i “Windows” helt osentimentalt utifrån ett barns förmåga till anpassning. Skivans bästa spår ger oss all anledning att hålla Chris Scruggs sällskap.

/Per Magnusson