Recension
Dunér, Sophie
The City of My Dreams
(SGAE/CD Baby)

Den svenska sångerskan Sophie Dunér skapar en djupt egenartad musik. I botten är hon jazzsångerska. Men hon vidgar improvisationen, utan att för den skull överge sin jazzgrund. Konstmusiken ger en anknytningspunkt, men också rock och den helt fria improvisationsmusiken. I en sång som »Happy People« på nya skivan »The City of My Dreams« fräser Sophie Dunér i Patti Smiths anda i ett suveränt melodi- och textflöde, men utan att överge tonaliteten. Den utmanar hon i stället i andra spår.

Sophie Dunérs förra skiva »The Rain in Spain« var en kvartettskiva med gitarr, bas och slagverk. Trots sångerskans vilja att utmana och utforska gränser var det i allt väsentligt en jazzskiva. Nu har »Sophie Dunér Quartet« blivit »The Sophie Dunér String Quartet«. Hon kompas alltså av en stråkkvartett (med skiftande medlemmar) och en bas.

Den instrumentala inramningen signalerar musikens konstmusikaliska och avantgardistiska touch, men ytterst är det Sophie Dunérs fantastiska sång som ger musiken dess karaktär. Kattlikt slår hon över från det lågmälda och intima till virtuosa piruetter långt upp i registret, lika snabbt och omärkligt som hon glider från lätt rökiga kabaretstämningar till expressiv atonalitet.

Men de snabba växlingarna blir aldrig några tekniska självändamål. Varje komposition på skivan (sjutton stycken, sångerna är korta) speglar en tydlig idé, den rymmer en stämning som ramas in av stråkkvartetten och sedan rör sig Sophie Dunér inom kompositionens signalerade »moods« (jag tror att det engelska ordet bättre antyder vad det handlar om). Eller rättare sagt: hon rör sig inom de givna ramarna, samtidigt som hon utmanar arrangemangets antydda gränser. Alla de stämnings- och känslomässiga skiftningar i det musikaliska uttrycket som Sophie Dunér skapar med sin suveräna sångkonst fogas in i musikens »mood« enligt sin egen logik.

Och denna logik är naturligvis provisorisk, sökande och utforskande, aldrig definitiv eller dogmatisk. Musiken fastnar aldrig i en given form. Den formas efter Sophie Dunérs idéer, infall och vokala vilja, och Tony Heimers kvartettarrangemang blir lika mycket en öppen och förutsättningslös dialogpartner som stämningsskapande inramning.

Sophie Dunérs musik är öppen och utmanande, men också omedelbar i sitt tilltal, eller i sina blixtlikt skiftande tilltal. Den är också svindlande vacker i sina sökande och utforskande skönhetsvärden.

/Magnus Eriksson