Recension
Lovell Sisters, The
Time to Grow
(www.lovellsistersband.com)

Systrarna Lovell från Georgia har tidigare gjort en skiva och en live-dvd, som jag skam till sägandes inte hört eller sett. Till en början var jag också lite tveksam inför gruppen nya skiva »Time to Grow«. Därför har den blivit liggande en tid. Men åtskilliga omlyssningar har övertygat mig om att skivan håller i alla avseenden.

Jag föll direkt för det instrumentala kunnandet. Megan Lovell spelar gudomligt på skilda resofoniska varianter, Jessica Lovell är en fin fiddler som förenar bluegrassflykten med old timey-traditionens rustika ödestyngd, och Rebecca Lovell är en skicklig flat picker och fantastisk mandolinist. Flera Youtube-snuttar vittnar också om gruppens instrumentala kunnande.

Låtskrivandet är också oklanderligt. Systrarna Lovell har komponerat halva skivan, stilrent och med osviklig känsla för bluegrasstraditionens värden. I övrigt får vi bland annat en innerlig tolkning av »In My Time of Dyin’« och en fin version av Eric Kaz »Blowin’ Away«.

Men jag tyckte det fattades något i sången. Var den inte lite profillös? Tekniskt behärskad men i anonymaste laget?

Men bort sådana dumheter. Kanske har sångerskor som Alison Krauss, Rhonda Vincent, Dale Ann Bradley, Suzanne Cox, Alecia Nugent och Claire Lynch inte bara gjort ypperlig musik, utan också etablerat förväntansmönster, som gör att även den mest inbitne bluegrassälskare låter uppmärksamheten fladdra inför röster som litar till teknisk behärskning, klockren stämsång men också ett förhållandevis neutralt solistiskt utspel.

Ty det är vad det ytterst handlar om hos systrarna Lovell som sångerskor. De är traditionalister. Ensemblesången är central, de individuella prestationerna är lojalt underordnade, men de saknar för den skull inte personlig profil. Men den är mindre omedelbar än hos många av de andra främsta kvinnliga bluegrassartisterna idag.

Jag skriver alltså bland »de andra främsta kvinnliga bluegrassartisterna«. Ty Lovell Sisters hör hemma bland de främsta. Några favoriter just nu: »Subway Song« med mycket vackert och djupt expressivt dobrospel av Megan Lovell och innerlig solosång, både marterad och hoppfull. »Distance« där de avklarnade instrumentalinsatserna närmast kommenterar varandra. Och titelspåret som tecknar det arketypiska uppbrottet, fast färgat av ungdomlig optimism inför förändringen.

Fantastiska musikerprestationer? Javisst. Fint låtskrivande? Javisst. Oprofilerade sånginsatser? Alls icke!

/Magnus Eriksson