Recension
Lasse Stefanz
Truck Stop
(Warner)

Lasse Stefanz har ett råare ljud än de flesta andra dansband. Deras musik reduceras sällan till den lätt insmickrande ljudridå där alla konturer och kantigheter som kan störa har suddats ut. Den typen av ljudridåer är annars inget att säga om. Musiken är funktionell. Den skall vara ett motståndslöst incitament att dansa, den skall inte utmana eller provocera.

Men Lasse Stefanz lyckas balansera de funktionella kraven mot strävan att skapa ett personligare uttryck. Saxarna hos Lasse Stefanz har samma tyngd som hos Thorleifs, men solona är lite vildare, fräckare och mer rootsy. Och Olle Jönsson har blivit en bättre sångare. Han är stadigare på rösten och har nått en djupare uttryckskraft är tidigare.

Bäst fungerar Lasse Stefanz i de svenskspråkiga sångerna. På nya skivan »Truck Stop« finns den lågmält förinnerligade »En sång till en vän«, baserad på ett norskt original, med lyrik som vädjar till samma känslor som »De sista ljuva åren«, med honkande sax och övertygelse i det vokala framförandet. »Jag bär på en gåva« spelar i samma känsloliga.

När Olle Jönsson sedan tecknar en vardagens dolda tragedi i »Till en hjälte«, med vinande slide i bakgrunden, visar han även sin osvikliga countrykänsla. Det läckra gitarrspelet präglar också den stompiga dittyn »Hon tog mitt hjärta« som kunde blivit hur töntig som helst. Men det oförfalskade i framförandet röjer undan allt motstånd. Hur corny texten än blir, räddas den av det lekfulla gunget.

Det lekfullt lätta svänget präglar också gruppens version av »Jambalaya«. Men det är och förblir en struntlåt, en av Hank Williams sämsta. Jag är också kluven inför »Green Green Grass of Home«. Tempot är uppdrivet, rytmmarkeringen anpassad efter dansgolvets krav, men någonstans anas också en sorg som visar att Lasse Stefanz, till skillnad från många andra, inte glömt vad sången handlar om.

Att Lasse Stefanz nya skiva fyller dansmusikens alla krav är självklart, men dess lite råa ton och musikaliska övertygelse ger den också självständigare karaktär och ett värde bortom alla funktionella och genremässiga krav.

/Magnus Eriksson