Recension
Tyson. Ian
Yellowhead to Yellowstone and Other Love Stories
(Stony Plain/Border)

Röster åldras, inte alltid med värdighet. John Prine, Kiri Te Kanawa och Charlie Louvin tappade rösten längs vägen. Ralph Stanley har däremot kvar utrycket, om än inte precisionen, i rösten. Detsamma gäller Joan Baez och Leonard Cohen. Och Ian Tyson; den tidigare så klara rösten har dock mörknat. Eller spruckit. Men den ger ännu form åt upplevelsen med total trovärdighet. Det är som om varje erfarenhet ristat ärr i rösten, gjort den mer sargad men också fördjupat den livstolkning som Tyson förmedlar.

Sedan Ian Tyson tillsammans med dåvarande hustrun Sylvia gjort ett halvdussin av de bästa skivorna i den amerikanska folksångsvågen drog han sig tillbaka till en ranch i Alberta som han köpt för »Four Strong Winds«. Men inte helt. Ian Tyson blev en av countryns och folkmusikens bästa uttolkare av pionjärupplevelsen, i klassiskt klingande cowboysånger likaväl som i sånger om samtiden, musikaliska »modern westerns« med en starkt romantisk laddning men även mer naturalistiska meditationer om det dagliga slitet på ranchen eller rodeon.

Båda linjerna finner också sina anknytningspunkter bakåt i Ian & Sylvias produktion. »Someday Soon« är en emblematisk »modern western« om jag får missbruka filmtermen en gång till, och »Summer Wages« gav en utsökt förening av romantik och luttrad erfarenhet i rakt nedstigande led från klassiska cowboysånger som »When the Work’s All Done This Fall«, fast i en modern hamnmiljö som dock var lika mytologiskt tidsöverskridande som någonsin västernmytens miljöer.

Som modern cowboysångare har Ian Tyson gett ut den ena utsökta skivan efter den andra, nu senast »Yellowhead to Yellowstone and other Love Stories«. Redan det inledande titelspåret är en mycket fin korsning av pionjär- och banditmyt, skickligt balanserad på gränsen till det ständigt outsagda. Sedan följer den ena fantastiska sången efter den andra, framförda med fin vokal kontroll och hårdkokt återhållen uttryckskraft.

Skivan är inspelad i två sessioner, en instrumentalt spartansk på kanadensisk hemmaplan och en mer elaborerad i Nashville med Dan Dugmore på elgitarr och lap steel, keyboardisten Mark T. Jordan och även elektrisk steel i ett par spår av Russ Pahl. Det ger en rikt varierad och nyanserat understruken ljudbild, även om Ian Tysons luttrade röst och suveräna sångskrivarkonst ger musiken dess självklara centrum.

/Magnus Eriksson