Recension
Risager, Thorbjørn
Live at Victoria
(Cope Records)

Jaså, det var så här det lät på gamla fina Victoria-teatern i Malmö i oktober 2008? Jag var ju där. Jag minns konserten som ett ljus i höstmörkret, det var banne mig som att sitta nånstans i Harlem och digga ett band från Chicago med en svart okänd sångare som fick publiken i sin hand redan i första numret. Det var en kväll då man inte kunde förstå att bandet på scenen var ett vitt band från Danmark och sångaren var en vit dansk, uppväxt på røegrød med fløde på och senare möjligen på pølse med risted løk tillsammans med en Hof eller en Grøn.

Thorbjørn Risager är, som sångare och låtskrivare inom bluesfacket lika bra som det danska fotbollslandslaget kan vara ibland. Han har tidigare släppt ett par fenomenala studioalbum, senast »Here I Am« 2007, som har lyft upp honom och hans band på den europeiska bluesscenen.

Och han är en femstjärnig favorit i min skivsamling.

När han nu kommer med elva låtar på en liveplatta inspelad i Malmö, blir jag därför frågande inför min egen reaktion.

–Varför gör man en liveplatta utan livekänsla? Vid ett enda tillfälle hör man Risager prata med sin publik. Applåder hörs knappt. Som lyssnare får jag ingen känsla av att vara med. Och att förmedla den känslan är väl, egentligen, hela idén med att producera liveplattor? Ett lysande exempel, som alla bör ha i sin skivsamling, är förstås »Sinatra At The Sands«. Där är man med hela tiden, man är förflyttad till nattklubben medan man lyssnar.

–Hur mycket betyder synintrycket när man är publik på en konsert? Jag undrar, eftersom jag minns konserten och jag minns att jag satt och njöt hela tiden. Men då lyssnade jag med ögonen också. Jag såg hur alla i bandet agerade, förberedde sig för ett solo, diggade, högg in, fläskade på, levde sig in i sångtexten, svettades och smilade efter ett lyckat break. Varenda låt kändes angelägen. Nu hör jag bara, ser inget. Och några låtar känns inte så angelägna att lyssna på. Det är främst ett par funkiga och jazziga låtar, säkert krävande att spela och sjunga, där bandet inte hittar någon attraktiv melodislinga utan bara gasar på och stretar år olika håll, tills Risager kommer in igen och tar upp en tråd, som alla hade glömt.

De här låtarna var alltså helt okej på konserten, när man lyssnade med ögonen också. När de pågår på min skivspelare, kommer Blondinen in och undrar hur jag kan lyssna på en så stressig musik.

Men här finns så klart sköna låtar också, t ex souliga saker med Ray Charles-känsla, som bekräftar att Thorbjørn Risager är outstanding i Skandinavien just nu.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify