Recension
Cooper, Kristina Reiko
Stone and Steel
(Linus)

Jag har svårt att finna ett kritiskt förhållningssätt till cellisten Kristina Reiko Coopers nya skiva »Stone and Steel«. Jag vet bara att jag motståndslöst faller in i musiken, främst stycken från medeltiden, renässansen och barocken i arrangemang av komponisterna Patrick Zimmerli och Kenji Bunch. Inte minst den senare har arbetat i gränslandet mellan klassisk musik, jazz och folkmusik, främst i Sydamerika.

Att säga att Zimmerli och Bunch med sina arrangemang för in musiken i vår tid vore dock alltför klichéartat. Vi kan aldrig tänka bortom vår tid och dess förståelsehorisonter. Vad vi kan göra är att mer eller mindre aktivt förhålla oss till kunskapen om skilda tider och deras skiftande tolkningstraditioner. Vad Zimmerli och Bunch gör är närmast att de fogar in en etablerad tolkningstradition i möten som ger form åt mycket av dagens konstmusik. Många samtida komponister arbetar med intryck från samtida, icke konstmusikaliskt definerade traditioner. Det gör även Bunch och Zimmerli som kompositörer. Här går de dock den andra vägen, alltså den motsatta vägen mot det mode att spela på tidsenliga instrument som skapades för halvtannat årtionde sedan. En brittisk kritiker skrev förresten i början av 90-talet att det även borde innefatta att musikerna skulle ha löss i instrumentlådorna.

Men musiken på »Stone and Steel« går också vid sidan av de vanliga metoderna att integrera klassisk musik med dagens olika stilideal och impulser. Då handlar det ofta om att popularisera, i Kristina Reiko Coopers musik finns ingen ambition att tunna ut uttrycket för tillgänglighetens mer efemära krav. Tvärtom, det handlar snarare om möten där de sentida impulserna synliggör den unika prägeln hos musiken Kristina Reiko Cooper framför.

Allemanden var till exempel en starkt rytmisk dans. Den elisabetanska kompositören John Dowland förknippas idag främst med sina melankoliska, och avspänt vackra, stycken för luta. När Kristina Reiko Cooper framför en allemand av Dowland accentueras rytmiken genom ett närmast påträngande trumarrangemang, som förfrämligar den gängse bilden av Dowland. Och bilden exotiseras med en svensk virveltrumma.

Även i stycken av Henry Purcell, som verkade en generation senare när den engelska renässansen övergick i barock, får suggestiva slagverksarrangemang en betydelsefull roll som dialogpartner med Kristina Reiko Coopers cello, både i den melankloliska operamelodin »Dido’s Lament« och en mer uppsluppen kärlekssång.

Men Kristina Reiko Cooper framför inte bara stycken från en äldre repertoar. Zimmerli och Bunch bidrar också med varsin egen komposition. Främst faller jag för »Crawlspace« av Bunch, där Kristina Reiko Cooper virtuost och ytterst expressivt utforskar tonalitetetens gränser.

Och slutligen är det också Kristina Reiko Coopers cello som ger musiken dess karaktär, från vilken period den än kommer och vem som än arrangerat den. Hon är en väl eteblarad kammarmusiker som gärna trotsar genre- och traditionsbestämda gränser. Från sina musikaliska utgångspunkter integrerar hon obesvärat jazz- och folkimpulser i sin musik, och hon gör det med konstnärlig eftertanke, övertygelse och en glimrande virtuositet, som gör att jag motståndslöst faller in i musiken. Den gör mig omtumlad, den utmanar på det intellektuella planet men gör också lyssnaren rikare, på alla mänskliga plan.

/Magnus Eriksson