Recension
Red Molly
Love and other tragedies
(Red Molly)

På ett av spåren på »A bird named yesterday« minns Bobby Bare flickrösterna han hörde i den varma natten. Från vilket fönster flickornas sång kom fick han aldrig reda på. Men minnet av nattens ljuvlighet var för alltid ristad i honom.

Dit går min tanke när jag hör trion Red Molly. Ljuvligt, intimt, vackert, som tre vänner som sjunger tillsammans för att det är så underbart kul.

Jag har haft »Love and other tragedies« i hyllan ett tag. Alltför länge, men jag känner min litenhet inför att skriva om utgåvan. Liten inför andra rootsy-anmälare, som på ett mycket tydligare sätt skulle ge er läsare en korrektare beskrivning av »Love and other tragedies«. Själv fastnar jag i en känsla och förmår inte eller har inte förmågan att översätta den i ord. Men jag hoppas ni förlåter detta tillkortakommande, kanske till och med tar det som ett tecken på att plattan är bra.

Red Molly är tre vänner som för några år sedan på en folkmusikfestival började sjunga tillsammans. Var och en hade de sin karriär, ja någon hade också spelat in plattor.

De fann varandra ungefär efter det där klassiska sättet modell systrarna Carter som underhåller från verandan. Musiken är folk, country, bluegrass. En mix mellan Carters, Anita Kerr Singers, Emmylou och så den nutida i sammanhanget obligitoriska Gillian Welch-influensen.

Jo, Gillian Welch har skrivit inledande »Wichita« och ta detta som ett bra omen. Direkt anges plattans atmosfär, mjuk-americana med mycket rötter och några stänk rostiga rangerbangårdar.

/Frank Östergren