Recension
Lytle, Jason
Yours Truly, The Commuter
(Anti-/BAM)

Omslagets kraschade flygplan i bergen bland trästugor och vedhuggare är måhända självbiografiskt menad, men blir också en något övertydlig bild av Lytles musikaliska vision: americana för dataåldern.

Inte för att det innebär några nyheter. Ända sedan forna bandet Grandaddys storhetsdagar har detta gamla skateboardess försökt kombinera fula flanellskjortor och dåliga syntar. Tredje albumet ”The Sophtware Slump” var som ett gang bang mellan Neil Young, Pink Floyd, Pavement och Kraftwerk i en hög av bark och gigabytes. Ett synnerligen älskvärt album som idag måste räknas som en modern klassiker. Grandaddy blev naturligtvis snabbt mångas älskling; alt.country-snörenas, indiekrakarnas, kritikernas — och mitt.

När Grandaddy, efter tio år och fem album, packade ihop 2006 så var det nog mest pliktskyldigt jag grät en skvätt. 2003 års ”Sumday” lämnade inga minnesvärda spår efter sig och avskedsalbumet ”Just Like the Fambly Cat” var trots allt mest ett mätt jamande efter de tidigare så alternativt klösande excesserna.

Därför blir jag nu lite överraskad av Lytles första soloalbum. Eller rättare: min reaktion av det. Det låter nämligen inte så lite som tidiga Grandaddy. Grunden utgörs, som då, av en simpel varm akustisk gitarr över vilken allt från distat skrän till smetiga stråkar läggs. Den taffligt svulstiga produktionen vill fortfarande vara ELO, eller åtminstone en lite drogad Jeff Lynne och melodierna är, som vanligt, folkfotade hangarounds till The Flaming Lips och Mercury Rev, på den tiden dessa band faktiskt var bra på riktigt. Syntarna är naturligtvis som hämtade ur nåt gammalt tv-spel jag inte vet namnet på och Lytles veka röst kan fortfarande bli en fin tredjestämma i Pet Shop Boys.

Det låter, kort sagt, som just det Grandaddy man saknat. Och Jason Lytle övertygar utan att ta några som helst nya grepp. Det är ganska fräckt. Om det nu bara är nostalgin som spelar mig ett spratt och om melodierna håller för tidens tand får framtiden utvisa. Just nu är i alla fall ”Yours Truly, The Commuter” mitt soundtrack till försommaren.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify