Recension
Mead, Chuck
Journeyman´s Wager
(Grassy Knoll Records)

Alt-country kan färdas två vägar. Den ena är alt, den andra country. Men vilket som, oftast lite rakare, lite lekfullare, lite pubrockaktig än ordinarie-country.

BR-549 har ända sedan starten och över personbyten gillat att vistas i countryns leksaksaffär. Tror inte det finns någon symbol de missat, vare sig det är ett gitarrsolo eller textrader om söderrullande hjul.

Chuck Mead var med och startade BR-549. Nu har som ett sidoprojekt gett ut sin första soloplatta. På den fortsätter han inköpsrundan i leksaksaffären och jag lovar, mestadels väljer han det skojigaste.

Det är glada gitarrmelodier, lite Chuck Berry-stuk på gitarren, några melodier med Bruce Springsteen-uppbyggnad. Ni vet, mot slutet kommer en betraktande flodövergång där mestadels bara rytmen markeras, innan det blir ett-två-tre-fyra igen.

Låtarna är nästan genomgående parskrivna och titlarna, »Out on the Natchez trail«, »Gun metal gray«, »She got the ring I got the finger«, »Albuquerque«, »Up on the Edge Hill« och »I wish i was Friday«, håll med om att det är leksaksaffär.

Två spår är skrivna tillsammans med Mark Collie (ni som vet, vilken var hans senaste CD-utgivning?) och ena, med titeln »A long time ago« är plattans absoluta höjdpunkt. En svepande vägfararmelodi med en text om längtan till det som varit, om valet som blev fel, om sorgen. Gillar också »Up on Edge Hill«, även om jag får för mig att den sniffar lite på Bruce Springsteens »Mansions on the hill«. Eller också förleds jag av titeln.

Som redan skrivet, det här är en kul platta. Dock inte hela vägen. Med några spår kvar försvinner åtminstone mitt intresse, som om upphovsmannen blev mätt i leksaksbutiken och bara plockade med sig något för att syns skull.

Låt dock inte detta recensentgnäll hindra er upplevelse. Chuck Meads solodebut är till 90 procent kul Chuck Berry-Bakersfield-Springsteen-stund.

/Frank Östergren