Recension
Robertson, Alf
En flisa av granit
(WO/Border)

När det döda talar blir det svårt.

Ännu svårare är det att tala om de döda.

Alf Robertson gick bort julafton 2008.

Eftermälet, minnesorden, talen, många är de och de är ordrika och allt hade varit bra om de sagts innan julafton 2008.

Alf Robertson var omtyckt av det som med slarvigt språk kallas vanligt folk. Hans karriär lång, vindlande och med fler kraschlandningar än lyckade färder. Förmågan att använda countrymusikens person- och geografirelaterade prosa så den fungerade på svenska, det var en del av framgångens förklaring.

Del två var att han aldrig gjorde sig till, uppväxten under knappa förhållanden formade en livssyn där sympatierna med olycksbarnen alltid lyste igenom.

Del tre var ärlighet, hur mycket han än snubblade skyllde han aldrig ifrån sig, de fel han gjorde var hans egna. Även om det där med att ta lärdom inte var prioriterat.

»En flisa av granit« har fått uppmärksamhet. En fokusering som faktiskt döljer att det inte är mycket till platta. Några lösa utkast till blivande färdiga inspelningar, en inför publik inspelad konsert som mer är virrande monolog än musik.

Det finns stunder på »En flisa av granit« som griper och det är när Alf Robertson omtolkar några av sina mest kända inspelningar. »Jag flög över vårt hus i natt«, »Erik Hultbergs industrier« och »Riv inte vårt kvarter«.

Då är han mästare med den närvaro och sociala knytnävskraft som är en mästares signum.

Tanken att spela in en platta med Alf Robertson enligt den modell som Rick Rubin gjorde med en åldrande och sjuk Johnny Cash, jag kan inte skriva annat än att tanken var god. Dock, Johnny Cash var en man med vision och mål. Alf Robertson ett barn av dagen. Även om Alf Robertson fått leva tror jag inte projektet hade blivit lyckat, de skisser vi hör här är hörda genom minnets sorgeflor. Vi hör hur det borde låta, inte hur det låter.

Slumpen är som vi vet alltid närvarande, som vi vet. Men en bättre slump än att Alf Robertson i den konsertupptagning som fyller ut CD:n sjunger »Liljor«, det finns inte. Ni vet, de där raderna om att varför ska ni lägga blommor på min grav, nu när jag inte har någon nytta av dem.

Alf Robertsons liv kan sägas vara en skröna om en sångarens märkliga liv. Skrönor kan försköna, skrönar kan svärta. Men ingetdera gör Börje Lundberg i sin bok »Jag lämnade mitt hjärta i Göterborg«, utgiven på förlaget Reverb.

Boken kom ut samtidigt som »En flisa av granit«. Men där skivan är just bara en flisa ger boken oss nästan hela stenen. Som minne av Alf Robertson är den värdig. Sångaren, artisten, luffaren, levnadskonstnären, bohemen, strularen, egoisten, konjaksdrickaren, fadern, maken, medmänniskan. Alla sidor av en man vars liv var som pusselbitar som sällan gick att sammanföra, denne man stiger ut ur boken och är så levande. Så levande att man tror det är Alf Robetson som själv både berättar och skriver.

Men Börje Lundberg, kontrollerade du verkligen med Ulf Lundell historien om att Ulf Lundell en gång på Mosebacke i Stockholm kramade om Alf Robertson, som han aldrig tidigare träffat?

»En flisa av granit« i alla ära och Börje Lundbergs bok likaså, nu till det skivbolag som i dag äger rättigheterna till »En liten fågel flög« och Nashville-inspelningarna, ge ut plattorna igen. Först då tror jag vi verkligen förstår den Dan Andersson-själ Alf Roberson inkarnerade.

/Frank Östergren