Recension
Malmborg, Lena
Real Love
(Crying Bob Records)

Senast hörde vi Lena Malmborg i en förtätad duett med Ola Bjurman på hans och Peter O Ekbergs fantastiska skiva »Fogerty Files«. Annars debuterade Lena Malmborg 2006, och hon har även givit ut en ep innan hon nu släpper »Real Love«.

Det är en mycket bra skiva, även om jag studsar till inför omslaget. Där ser vi Lena Malmborg i något som vid en första anblick är otäckt likt en Hammarbytröja. Viker vi ut sleeven poserar hon och medmusikerna på en lagbild i dessa tröjor som alltså är otäckt lika Hammarbytröjor. Men förfäras ej du kära hop, tröjorna är lånade från Reymers IK. Och då blir allt mer anständigt. Ty albumet rymmer varken uppblåsthet, abderitisk kommersialism, fjantiga klacksparkar eller huliganism. Bara förbaskat bra musik.

Lena Malmborgs musik är genomsyrad av den blues hon lärde sig älska som elvaåring när hennes bror kom hem med en Muddy Waters-platta. Men just genomsyrad; bluesen finns där ibland som genomförd form, men oftare som musikalisk och känslomässig resonansbotten. Lena Malmborg är inte någon renlärig bluessångerska. Hennes musik impregneras också av rock och en del country.

I en sång som »Roll the Dice« banar den släpiga rytmen väg för en folkrockig ljuvhet, någonstans mellan Sandy Denny och den tidiga Maria McKee. Och munspelet slingrar sig runt associationerna till Washington Square anno 62. Eller kanske 63. Men en sådan eklekticism signalerar inte någon bristande självständighet. Tvärtom, Lena Malmborg smälter om allt i en personlig uttrycksdegel.

Öppningsspåret »Sister - Stand Up« inleds till exempel med en säregen elektronslinga, innan Lena Malmborg med både spröd och lätt sprucken röst manar till kvinnlig stolthet till en melodi och bakgrundsstämmor som läckert kontrasterar mot det stadiga blueskompet. »Big Time Bastard« är en fräck jump blues. Och i »Coolest Man in Town« pendlar Lena Malmborg mellan det sårbara utspelet och en bluesattityd som söker sig fram, men också ger en oförlöst känsla.

Lena Malmborgs musik signalerar en traditionstillhörighet, men den lever också på sina inneboende spänningar. Skilda stilincitament tränger på men trängs också bort av andra idéer, innan allt sluter sig i en tillfälligt harmoniserad helhet, en helhet som för stunden överbryggar musikens inre motsättningar men också lever genom dem.

I centrum står naturligtvis Lena Malmborgs röst. Den är robust och strävt motspänstig, men den har också en uttrycksmässig precision i sin suveräna balans mellan det brutala och sårbart vädjande. Det är en röst som bärs fram av uttryckskravet, men som också skapar en säregen och djupt personlig skönhet.

Lena Malmborgs röst balanseras fint av de gospelstänkta körarrangemangen, Ted Hectors djupborrande piano och det tunga gunget hos rytmsektionen och gitarristen Magnus Gidlund. »Real Love« är en konstnärligt helt övertygande skiva, och jag antar att det är talande att Lena Malmborg på en bild sparkar bollen utan benskydd och med nerkavlade strumpor. Det för tankarna både till Kurre Hamrin och Claes Cronqvist. Så gör Lena Malmborg också musik som är både associationsrik och brutalt skyddslös.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify