Recension
Ismael
Ismael
(Viskningar och vrål/Plugged)

Att lyssna på ismael är som att företa en resa i tiden. Ingenting konstigt med det; god musik har alltid ett förflutet. Men det är inte en resa tillbaka till rockens rötter så som de oftast beskrivs, till Elvis, Hank, Mississippideltat eller ens Liverpool. Nej, här hörs i stället ekon av The Jams kollektiva energiexplosioner, tidiga U2, när Bono var mer entusiast än världssamvete, Joy Divisions och REMs lysande popsånger, de som aldrig förlorade sig i melodihakar för hakarnas egen skull, och Anders F Rönnbloms och Imperiets bästa stunder. De ”roots” ismael förhåller sig till utgår alltså i mångt och mycket från det 80-tal som fann sitt uttryck i det sena 70-talets (ofta brittiska) new wave. Men ismael består av tre vuxna män som vet vilka de är och vad de vill, så till det enkla plagiatet är det långt. Faktum är jag trots alla uppenbara influenser finner ett helt eget uttryck på bandets debutskiva.

Konstellationen ismael är relativt ny, men de tre medlemmarna har spelat ihop länge i olika sammanhang och samspeltheten är frapperande. Det här är tät och tajt musik där ingen del tillåts växa sig stor på de andras bekostnad. Ett annat signum är bandets förmåga att mejsla fram goda popmelodier som berikas av en lika attraktiv som svårdefinierad rockestetik. Det gäller till exempel singelspåret »Trick«, den storslagna »Skalv« och den hymnlika »Skugga«. Lyssna gärna på den senare och fundera på hur Dylan skulle låtit om han hade vuxit upp i England för 30 år sedan.

Texterna, skrivna av sångaren och gitarristen David Berjlund, är viktiga för bandet och av hög kvalitet. Berjlund skriver ingen på näsan, utan är snarare en sökare på jakt efter autenticitet i en samtid som förlorat sig i yta och kanske glömt bort vad som egentligen betyder något. Han problematiserar inom ramen för ett eget lyriskt uttryck och han kräver mycket av lyssnaren. Plattans bästa spår, »Flickan i Saigon«, är med sin imponerande pregnans och sitt innovativa aspektseende ett bra exempel på det.

Berljund är en utmärkt sångare också, med en röst som tar igen med närvaro det den möjligen saknar i originalitet. Jag överser utan vidare med att någon låt går lite på tomgång. Det blir gärna så när melodier och utspel står i musikaliskt centrum – marginalerna är små och det är inte mycket som skiljer en verkligt bra låt från en som inte riktigt lyfter.

Som avslutning måste detta sägas: David Berjlund spelar på en röd Rickenbackergitarr.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg