Recension
Rouse, Josh
Nashville
(Rykodisc)

Har man en gång hört Josh Rouse är man fast. Då är han en gång för alla en del av ditt musikaliska medvetande, och din skivsamling, på samma självklara sätt som någonsin Dylan, CSNY och Jackson Browne. Med den ogenerade retrotrippen 1972 fick den vagabonderande amerikanen helt logiskt sitt rättmätiga genombrott och den 16:e februari släpps »Nashville«, ett album som cementerar Rouses ställning som en av de mest personliga sångarna och låtskrivarna den här sidan Elliott Smith. Själv blev jag så lycklig när jag hörde den att jag var tvungen att ringa upp upphovsmannen och be honom guida mig, och er, genom den, låt för låt.

It’s The Nighttime

OK: En perfekt öppningslåt i mina öron. En låt av den typen som du verkar kunna skriva i sömnen, men som alltid låter som en outsägligt vacker dröm.

JR: Haha, ja kanske det. Jag skrev den ihop med min trummis Mark Pisiapa och vi föreställde oss att sångaren från Fine Young Cannibals skulle sjunga den. Jag vet inte om det varit en bra idé, men ändå, tanken är lite kul.

Winter In The Hamptons

OK: Den här påminner mig om ett souligt The Smiths. Det känns som om de alltid varit mer eller mindre närvarande i din musik.

JR: Precis så är det. »Fan, det här är ju en Smithslåt«, tänkte vi. Och det kan ju aldrig vara fel. Vi försökte fånga den viben utan att få det att låta som att det är en pastisch eller parodi. Bara en snygg blinkning.

OK: Och en lysande babababa-refräng.
JR: Tackar. Visst sitter den som en smäck?

Streetlights

OK: Det är så snyggt hur »Winter In The Hamptons« glider över i »Streetlights«. De känns som två delar av samma låt, fast ändå inte.

JR: Mmm. Det kändes så naturligt att låta de två gå in i varandra, även om de textmässigt är helt olika. Denna handlar om gamla bandkamrater, om hur det gått för dom och hur olika våra liv blivit.

OK: Cool öppningsrad också.

JR: Yeah. »Rock’n’roll..«. Den är jag speciellt nöjd med (skratt).

Caroliña

OK: Den är söt. Och väldigt romantisk.

JR: Ja, den är ju det. Den handlar om en vän som bor på Jamaica. Det är en gammal låt, säkert fyra, fem år, som jag skrivit om så att den inte liknar ursprungslåten alls egentligen. Det är som en liten folksång. Jag är barnsligt förtjust i den.

Middle School Frown

JR: Plattans muntraste låt, om man får säga så. Lite tongue-in-cheek om när jag flyttade till Kalifornien och träffade en rave/punk-tjej som ingen gillade, men som jag av någon anledning fick för mig att dejta. Jag antar att den framställer mig som en riktig skitstövel (skratt).

OK: Fast rent låtmässigt är det nog den mest alldagliga låten, jag har inte riktigt fallit för den,

JR: Det får stå för dig det (skratt). Men visst, den kanske inte sticker ut direkt.

My Love Has Gone

JR: Ooh, min favorit. Den känns bra, med ett skönt swingbeat.

OK: Jag är också väldigt svag för den. Faktiskt så mycket att den är på min topp fem över låtar du gjort.

JR: Ojdå. Kul.

Saturday

OK: Ganska melankolisk och smekande liten sak. Handlar den om turnérande och ditt liv on the road eller?

JR: Ja, precis. Den är väldigt utlämnande faktiskt. Musikaliskt känns den som en blinkning till The Byrds och Neil Young.

OK: Och kanske Paul Westerbergs lugnare stunder?

JR: Ja, varför inte..?

Sad Eyes

OK: Ja fy fan, den jäveln. Den är ju nästan vackrare än livet självt.

JR: Hahaha, jo den är fin. Och gammal. Den skrevs ursprungligen på akustisk gitarr, men Brad (Jones, producent, förf.anm.) tyckte den skulle passa bättre som pianoballad. Han hade rätt.

OK: Jag gillar att den halvvägs in får full instrumentering också. Det är så oväntat och så snyggt.

JR: Precis. Varje gång jag lyssnar på den och det där partiet kommer tänker jag: »ooooh«. Jag blir så glad.

Why Won’t You Tell Me That

OK: Josh Rouse-goes-blues, va? Ett för dig lite udda grepp som både känns lite experimentiellt och fräscht.

JR: Vi hittade den bluesiga feelingen ganska tidigt och var först lite tveksamma, men Brad tyckte vi skulle köra på det. Det var tur för jag tycker det funkar förvånansvärt bra. Den liknar egentligen inget jag gjort tidigare.

Life

JR: En annan av mina favoriter. Vi spelade in den i Brads vardagsrum. Låten har alltid påminnt mig om tidiga Rod Stewart.

OK: Det kan jag förstå. Det var inte den kopplingen jag gjorde, men nu när du säger det så. Också ganska självutlämnande text, va?

JR: Oh ja! Och en lika bra avslutare på albumet som »Nighttime« är som öppningslåt.

Olas intervju/recension publiceras även i senaste numret av La Musik.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify