Recension
Johnson, Roy Lee
When A Guitar Plays The Blues
(Bear Family)

Som medlem i Willie “Piano Red” Perrymans band skrev Roy Lee Johnson calypson “Mr Moonlight”. Den gavs ut som b-sida till halvhiten “Dr Feel-Good” under pseudonymen Dr. Feelgood & The Interns.

Redan under de tidiga Hamburgåren ingick sången som en charmig bagatell i The Beatles repertoar. Där borde den ha stannat. Att, i förhållande till Star-Clubinspelningen 1962, dra ner tempot, lägga in ett gräsligt hammondsolo och placera den på “Beatles For Sale” var definitivt ett misstag.

Det vore lika orättvist att minnas Beatles enbart för “Mr. Moonlight”, som att bara förknippa Roy Lee Johnson med sången som trots allt kanske gett honom bäst ekonomisk utdelning. Med cd:n “When A Guitar Plays The Blues” får vi en inblick i Johnsons breda begåvning som gitarrist, sångare och låtskrivare. Hade John Lennon istället för “Mr. Moonlight” valt att ta sig an den livsbejakande “Love Is Amazing” hade vi fått ett odödligt stycke Lennonsk blue eyed soul.

Det är en ren glädje att upptäcka en så mångsidig artist som Johnson. Under åren 1960 - 68 som skivan täcker behärskade han allt det bästa inom svart musik: blues, rock & roll, doo wop, rhythm & blues och framför allt soul i alla dess former - djup Southern, dansant Northern, Countrysoul och Gospelsoul.

Det finns en lätt- och följsamhet i sångerna, arrangemangen och rösten som nästan bara är förunnat en storhet som Arthur Alexander. Som kompositör tillhör han de främsta, vilket inte minst det ofattbart bra outgivna materialet - “I´m So Happy”, “Plowing Playboy”, “Love Birds” och “That´s All I Need” - visar.

Roy Lee Johnson är inget mindre än en maestro i alla sammanhang. En samlings-cd är naturligtvis för lite för stora ord som universalgeni, men det ligger på tungan!

/Per Magnusson