Recension
PG & Frank
Chasing the wind
(Steel Mountain Records)

Precis som det i Danmark finns ett antal utmärkta men för oss okända artister, finns det skattgömmor också i Norge. Här har vi ett exempel som imponerar. Hur många svenskar känner till PG & Frank?

Duon sjunger med röster som verkar vara tillverkade för att passa varandra. De håller samma magiska krafter som de man hör hos Simon & Garfunkel eller The Everly Brothers. Deras kemi är helt naturlig. Och de gör musik av det där slaget som fungerar i vilket sammanhang som helst. Vill man inte kalla det country eller rock, kan man alltid placera det som Americana – men made in Norway och tillplattat i studion med hjälp av John Beland, som vet hur det ska låta sedan tiden i Flying Burrito Brothers.

PG står för Per Gunnar Stølen och Frank heter Fjellvang i efternamn. Det är Frank som skriver de flesta låtarna, men även PG kan den konsten. Och de har jobbat ihop ända sedan 1986, så räkna med att det låter tajt.
Detta är deras fjärde album och det borde vara dags för oss på den här sidan kjölen, eller vad det heter, att inse att det finns mycket mer än råolja och torskfiske i Norge.

Lyssna på mjuka balladen »Train to Voss«, den ruffiga »Royal Bengal Indian« eller vilken som helst av de andra 11 låtarna och försök komma på något som är gjort i Sverige i samma genre och som håller samma klass. Det går bara inte. Man får åka långt västerut om man vill höra bättre Americana än den som kommer från PG och Frank.

Smakprov finns på www.pgfrank.com – så det är bara att lyssna.

/Rune Häger