Recension
Lindberg, Magnus
Ett eget liv
(Capitol/EMI)

Alla går runt i väntan på vad då?

Skriver man samman låttitel nummer två och låttitel nummer tre blir det som på den här inledande textraden. Bättre kan enligt en cyniker som mig det som betraktas i nutid inte beskrivas. Större delen av jordens befolkning lever i nöd och många i ofrihet, ja. Men i vår närsamhälle går man runt med mobiltelefonen som en utväxt vid örat, allt för att synliggöra sin betydelse.

Att musik i den omgivningen kan användas som redskap för uttryck av politisk och social tanke, det finns väl knappast längre på agendan.
Magistrarna här på rootsy.nu lär väl invända, hehe, men då Lundell-generation ersatts av Idol, dansbandskamp, EM-schlager finns det inte mycket kvar till knuten hand.

Magnus Lindbergs tidigaste artistår siktade mest mot stjärnorna. Men sedan, jag må vara en åldrande snart senil tyckare, men »Tårar över city« är inte bara asfaltromantik. Det är också lika mycket tillståndsbeskrivning, lika mycket som Frödings om dansen bort i vägen.

Snäll mot sig själv har Magnus Lindberg inte varit. Men dock, trots alla hopp ner i svarta hål finns det i texterna en gemenskapskänsla så i dag sällan hörd. Det är som, ja när jag fick min röda LO-bok en gång, jag var medlem i Metall och stolt, stolt över kamratskap, att vara den del av en helhet som brydde sig.

»Ett eget liv« är en konsekvent fortsättning på Magnus Lindbergs tidigare visrockpoesi. Romantik, självklart. Men ännu mer iakttagande och konsten att förmedla iakttagande över ett samhälle där en smäll på käften inte ska vara något att gnälla över. Den som ligger ska ligga, den som hjälper den liggande blir också omkullsprungen.

Eva Dahlgren sjöng en gång om rätten till sitt eget liv. Det gör också Magnus Lindberg, med den skillnaden att han också delar med sig till de som inget har.

/Frank Östergren